Skräck, tänkte jag förtjust, när jag började läsa och tänker på eleganta klassiker som Bram Stokers Dracula, Henry James The turn of the screw, och moderna storsäljare som John Ajvide Lindqvist. Och Jag såg henne idag i receptionen är en roman jag direkt sveps in i. Jag glömmer bort att jag inte alls gillade Anders Fagers novellsamlingar Svenska kulter och Samlade svenska kulter.

Inledningen är riktigt bra, svenskt 90-tal och Cornelia som vandrar runt på gatorna i Vasastan i Stockholm. Hon är bara elva år när hennes mamma stoppar huvudet i gasugnen och dör i en hög på köksgolvet.

När Cornelias mamma där hör hon rösterna för första gången. De onda makterna som vill åt henne. Hon blir attraktiv för ond magi, hon blir ond magi.

Så här långt är det bra, det är lågmält det är smutsigt elegant, det är socialrealistiskt och det är grått, grått som i gråa känslor, så som jag gillar romaner. Och det är fina miljöskildringar.

Men här bryts berättelsen av fragment från en annan berättelse och en annan tid. Den odödliga Fredman träder in i romanen. Fredman och Cornelia är sammankopplade på något sätt men hur lyckas inte Anders Fager riktigt få fram varken i själva historien eller i själva berättandet och deras berättelser får han aldrig riktigt ihop. Det är som att han har knytit ihop två berättelser men sömmen syns alltför väl, och här och där har tråden inte fäst.

Här tappar jag tråden och intresset. Anders Fager lämnar inledningens lågmälda stil och övergår till den stil han har i Svenska kulter. Det är en stil som är överflödig och inte särskilt skrämmande utan mer grotesk. Det som från början är onda makter som lockar och kallar, subtila spår av ondska, blir till rått våld och äckel utan minsta spår av skräck – bara obehag. De onda makterna liknas bäst vid ett snedrus.