Colombe är överlycklig. Hon har hittat den perfekta lägenhet för sin familj i Paris. Livet är däremot inte så härligt för henne. Hennes man Stéphane är ofta bortrest i jobbet så hon sköter ensam hemmet och de två tvillingarna. Hon har ett jobb som spökskrivare på ett förlag som hon inte riktigt trivs med. Hon är trött på att stå i skuggan när kändisar vars böcker hon har skrivit hyllas. Hon drömmer om att skriva en egen roman och jobbar bara halvtid för att ha tid för att skriva. I själva verket har hon inte skrivit ett ord. Hon känner sig misslyckad och har sen barndomen stått i skuggan av sin lillasyster Claire som är karismatisk medan hon själv är en grå mus.

Den nya lägenheten är förutom tvillingarna det enda hon gläds åt i livet när hon en natt plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oljud från våningen ovanför. Kvart över tre varje natt drar han igång och spelar musik på högsta volym. Det är inte hennes favoritmusik men hon känner väl igen låtarna från Rolling stones bästa hits. Musiken driver henne till vansinne natt efter natt. Det värsta är att det bara sker när hon är ensam hemma.

I lägenheten ovanför deras bor det en ensam läkare. Alla grannar intygar att han är en trevlig charmant man men Colombe är övertygad om att det är han som torterar henne om nätterna, att han rent utav är ute efter henne. Hon övertygar sig om att hon måste hämnas på honom. Det går så långt att omgivningen (och även jag i vissa stunder) tror att hon är galen. Jag tänker på Marie Hermanssons Mannen under trappan, där en man är helt övertygad om att det bor en liten man under familjens trappa som vill förstöra hans liv.

Colombe har alltid varit den vänliga flickan som aldrig har tagit några risker. Doktorn på våningen ovanför utmanar henne när han tränger sig in i hennes liv och tankar.

Det är stundtals en riktigt obehaglig bok att läsa, särskilt om man bor i ett hus med ständig nattaktivitet. Jag tyckte mycket om Huset du älskade, en nostalgisk roman om rivningarna av 1800-talets Paris. Colombes granne är inte lika intressant att läsa. Colombe är till en början en riktigt mjäkig person, vilket jag irriterar mig på, men berättelsen växer sig starkare mot slutet, liksom hon utvecklas. Tatiana de Rosnay håller spänningen på topp hela tiden ända till den sista sidan.