”Har det här hänt på riktigt?”

Om en åttaåring droppade den kommentaren efter att ha läst första boken i storsäljande och produktive Martin Widmarks nya serie Halvdan viking skulle jag inte ha något bra svar.

Samma sak verkar ha slagit förlaget och författaren. Både i baksidetexten och i ett, för barnböcker ovanligt, förord diskuteras om det här är fakta eller fiktion.

Förordet frågar sig: ”Vikingarna, vilka var de egentligen?” Widmark svarar själv och säger att de nog var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga, ”men om du ändå vill läsa den här boken, så glöm inte att jag varnat dig.”

Hövdingens bägare är en fartfylld historia. På ena sidan floden bor vikingarna, på andra sidan de kristna. Fiendeskapet mellan byarna är så djupt att när Halvdan – bokens hjälte – för första gången ser en kristen famlar han efter sin kniv.

Språket är roligare och mer varierat än i till exempel LasseMajaböckerna, texten är längre och här är fler svåra ord och en del fakta om vikingatiden. Målgruppen är någonstans mellan 8 och 10 år.

Den som läst Widmark tidigare känner igen sig. Halvdan är en rimsmed i stil med Ryslige Roland från Rakelböckerna. Precis som i Lassemaja och Nelly Rapp är det smarta barn och korkade vuxna. Och barnen löser problem genom att tänka, inte genom fysiskt hjältemod.

När vikingar ska göra vikingasaker så är det vuxet och manligt. Vikingar bråkar, super, slåss och har sex. Det som är spännande med vikingar har inte med barn att göra.

Kanske är det därför barnen, till skillnad från andra Widmarkare, inte gör så mycket. Vikingarna skall åka över till den kristna sidan och festa och tävla i manliga idrotter. Halvdan får reda på att de kristna tänker fuska men blir stoppad från att avslöja detta, först för att vikingarna är asberusade och inte lyssnar och sen för att en slug, elak munk kidnappar honom.

För att den åttaårige läsaren skall förstå att barnen är smarta och de vuxna dumma så måste de vuxna vara rysligt korkade. Och kanske är det här det blir problematiskt med vår ursprungsfråga: ”Har det här hänt på riktigt?” Widmark har alltid haft problem med sina bifigurer, de är stereotypa, så också i denna berättelse. Vikingarna är rå naturkraft och de kristna är civiliserade, elaka sillmjölkar.

De kristna måste fuska för att vinna, det inser de själva. Vikingarna, å sin sida, är så naiva att de inte ens kan tänka sig att någon skall fuska. Halvdan och hans sidekick, en tjej från kristna sidan, är en snäll mix av bägge sidorna, levnadsglada och nyfikna som vikingar, smarta och civiliserade som kristna.

Eftersom de här motsättningarna mellan kulturer och religioner har funnits på riktigt – och såklart finns ännu idag – så kan jag inte svälja att vuxenvärlden blir så endimensionell. Utgångspunkten i berättelsen är en krock mellan vi och ”dom”, mellan vårt sätt att vara och deras sätt att vara.

Vikingahövdingen tycker det är rätt att döda så länge den person man dödar tillhör ”dom”. Det här sättet att beskriva världen hör till sagan, pojkboksäventyret och actionfilmen (och Sverigedemokraterna). Jag hade blivit glad om Widmark i förordet hade betonat att det här är en mustig rövarhistoria istället för att hävda att det han visar fram stämmer överens med verkligheten.