Men jag älskar dig, jag älskar
dig du är den vackraste av
alla om du tror det eller ej,
fastän jag puttar dig ibland så
älskar jag dig. Jag hatar dig.
Älskling, jag hatar dig. Jag
förstår inte att du är äcklig
och gör så, jag förstår inte
hur du kunde göra så mot
mig! Åh vad jag älskar dig.

Som ett utdrag ur valfri pubertal dagbok. Trots den övertydliga enkelheten i varje sådan här känslosprängd fyrkant i Jörgen Gassilewskis Kärleksdikter så är helheten inte lika enkel alls. Nej, helheten är en rebus, ett pussel, en teori, en diktsamlingens självändamål kanske, som för mig fortfarande står ganska oklart.

Det är ett ändlöst tjat och ältande av schablonuttrycken ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”, i varje diktfyrkant ryms de båda uttrycken minst en gång var. Det till synes enkla, direkta och humorfyllda språket tigger om att tolkas djupare. Så vad vill han egentligen med de här schablonfyllda kärleksdikterna som tycks skriva en på näsan hela tiden, den svååre Jörgen Gassilewski? Tja, hans grepp är väl inte helt åt fanders för att belysa hur de här klassiska kärleksfraserna kanske har förlorat sin stora innebörd och förvandlats till rena floskler i nutidens öron, så mycket som de har missbrukats i sin användning i alla romantiska hollywoodfilmer, klassiska kärleksromaner och högtravande romantisk lyrik.

Men det finns också något annat, för genom att blanda nästan pinsamt högtravande uttryck med sunkiga detaljer ur vardagen så skapar han också en viss tyngd åt känsloutspelen: ”Jag älskar dig. När jag redan/ stått i en kö i en kvart då går jag/ till mitt bord och säger till/ de andra att jag hatar dig.” En trovärdighet som många människor kan känna igen sig i, så länge de har varit blodigt förälskade tillika förvirrade.

Vad han också verkar vilja belysa är hur det här motsatsparet ”älskar-hatar” ändå ligger påträngande nära varandra och hur ett längre förhållande eller äktenskap kan växla på en nanosekund mellan de här olika känslolägena. Just därför att man känner varandra så bra att man ser igenom precis allt vad den andre gör och kan läsa den andres beteende på ett närmast provocerande övertydligt sätt. Gassilewski leker ordentligt med språket och ibland blir det träffande oskuldsfullt på samma sätt som det blir igenkännande bittert.

Kärlekens bergochdalbana har väl aldrig tett sig (över)tydligare än i Kärleksdikter, så långt är jag med, men sedan finns också den där remsan av oavslutade fraser på varje sidas nederkant, vad vill de mig egentligen med sin uppbrutna logik? Och om jag löser pusslet, är jag nöjd då? På det stora hela känns det lite väl manierat, som om poeten har satt upp en ganska tydlig skiss över utformandet för att sedan bara hålla sig till den väldigt intellektuella mallen. Jag efterlyser det som är så nödvändigt för att ett verk ska kännas personligt på riktigt, nämligen det okontrollerbara, själva urspårningen, det som bara kommer och inte kan hejdas. Jag hittar inte det i Kärleksdikter, trots alla dramatiska ord, och kanske just därför.