År 1820 dör mångsysslaren Anders Sparrman, efter ett långt och äventyrligt liv. Linné-lärjungen Sparrman hann under sin livstid resa jorden runt tillsammans med kapten James Cook och utforska Sydafrikas inre. Från utforskningarna kom han att publicera vetenskapliga artiklar bland annat inom ämnet biologi. Han kämpade också mot slaveriet, och gjorde då en viktig insats på den internationella arenan i och med att han deltog som vittne i de utredningar som det brittiska parlamentet genomförde. På äldre dagar slutade han som fattigläkare i Stockholm.

Inte mycket är känt om Sparrman sedan tidigare: han har inte efterlämnat särskilt mycket som han själv har skrivit, och andra källor som kan berätta om Sparrmans liv är relativt fåtaliga. Ingen historiker har därför försökt att ge sig på uppgiften att teckna Sparrmans biografi tidigare. Utifrån det lilla som finns försöker dock Per Wästberg i den här boken väva ihop olika brottstycken till en helhet. Men det är inte en facklitterär bok utan en biografisk roman som Wästberg skriver. Han är tydlig med att där fakta inte finns att tillgå låter han fantasin flöda. Det som finns bevarat av Sparrmans efterlämnade anteckningar vävs på så sätt ihop med skildringar i tredje person.

Det som på sätt och vis kommer att stå i centrum för en stor del av boken är inte den Sparrman som tidigare har varit omskriven i den historiska litteraturen – upptäcktsresanden, forskaren eller humanisten Sparrman. Istället är det den privata individen, inte minst älskaren, Sparrman som man får ta del av. Wästberg skildrar här ingående Sparrmans relation till husföreståndarinnan Lotta Fries. Wästbergs mycket personliga skildring på det området lyfter utan tvekan boken, och det på ett område där den skönlitterära författaren förmodligen är mer hemma än fackhistorikern.