gråa sjok, dimma, beslöjat, lera, gyttja, hål, flisor, kött, lukt, lukt; att gå i en öken av lera och hål, hål i ögon hål i moln fåglar i himlen; svarta projektiler; en depression av slöjor som drar över ingenmansland och himlarna som skiftar i rött, rött kött och hål, hål, hål skjuter hål överallt hål, kratrar i ansikten och trumhinnor och magar och marken och i träden som ingen fågel längre landar i för de är flisor, ben, skäck och träck i alla hål och gravar som finns blir det nya hål, djupare gräver soldaterna sig ned i leran, leran som gräver ned sig i sig självt och sjunker djupt i hål, hål, hål slingrande skyttegravars hål i gevärspipor och själar och ännu mera hål, hål och jag håller i boken som är som ett hål utan början och utan slut
Boken som Lotta Lotass skrivit handlar om Första världskrigets ändlösa skyttegravsstrid, om männen som levde i hålen, de fysiska och de själsliga. Den röda himlen är en depression av skräcklera utan början och utan slut. I en enda lång, oavbuten mening gestaltar Lotass livet vid fronten. Det är ett filmiskt landskap som målas upp. I en ridå av rök, dimma, jordregn, galla, flimrande ljus av spillror och stoft krälar, springer och står män av okänd nationalitet, vita i ansiktet av kyla eller skräck, men kanske mest av obefintlighet. I Den röda himlen är soldaterna inga hjältar, inga actionmaskiner och inga monster, men knappt heller människor. De är siluetter, män med hål i hjärtan och hjärnor – de lever knappt fast att de lever. De lever med gyttjan och leran under ögonlocken och springer, krälar, kravlar de inte över det spöklika månlandskapet bestrött med döda kroppar och halvkroppar, så ligger de under de kropparna i väntan på att dö eller undkomma döden/dödaren.
Det finns inget slut, ingen väg bort. Allt är en evighet. Soldaterna som smälter in i terrängen; blir hö när de kravlar på hö, lera då de trampar lera. Lotass gestaltar i Den röda himlen inte någon speciell huvudperson. I kriget är alla utbytbara, en grå massa som inte längre hör sina egna tankar, inte ser sig själva längre än till nästa steg. Att inte kunna fokusera på någon person, inte få följa honom någonstans längre än till nästa steg, till nästa taggtråd är ledsamt och frustrerande. Som läsare vet jag aldrig vem det är jag ser ligga där i gropen med fågelsträcket och himlen ovanför, vem som är död och vem som lever. Om det är samma person jag följer eller om det är olika. Jag hinner aldrig lära känna en endaste av männen där i skyttegravarna, vet inte ens vilken sida de strider på. Ändå känner jag kanske allihop, deras sinneshål. Jag tycker inte om det, men jag tycker det är bra.
Lotass lyriska språk ligger så nära poesin det går, men är fortfarande prosa. I Den röda himlen har hon lyckats förmedla den grå, stabbiga, grötiga känslan av meningslöshet med krig, hur det förintar människor inte bara fysiskt utan gör dem till intet, som fotoramar utan fotografier i eller tändstickor utan plån. I boken säger egentligen aldrig någon någonting. De är kanske människor, människor utan ord.
Publicerad: 2008-11-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-08 10:05
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).