”I går såg jag människor ligga på Drottninggatan. Mössorna neddragna över ansiktet, inbäddade i jackor. Några låg under fuktiga täcken, andra kurade i sovsäckar”,skrev Susanna Alakoski i Aftonbladet för inte så länge sen.

Hon skrev också: ”År 2005 fanns 18 000 hemlösa i Sverige. Det motsvarar invånarna i Åsele, Vetlanda och Svalöv. Mycket tyder enligt de lärda på att siffran har ökat.”

Detta tänker jag på när jag går längs Kungsgatan varje morgon på väg till jobbet. På att det finns så många nu. Att jag inte har någon statistik i huvudet, men att sen jag flyttade till Stockholm för drygt två år sen har människorna med sovsäck på gatorna bara blivit fler och fler. Att nu syns fler hemlösa här än det förmodligen gjort på många år. Men vad jag också tänker på, när jag går där, är de där andra – de som inte syns.

17-åriga Jonna i Åsa Anderberg Strollos Hoppas hör till de som inte syns. Jonna kommer från den lilla orten Kolsva där hon lever med sin ensamstående mamma och mormor. Mamma, som mest bryr sig om att hänga med sina olika killar och inte så mycket om Jonna, och mormor som ofta dricker lite för mycket. När boken börjar är det några dagar innan jul och Jonnas mamma har än en gång svikit henne och åkt på chartersemester med sin nya kille istället för att tillbringa julen med Jonna. I stället är Jonna dömd att sitta hela julen framför tv:n tillsammans med mormor och en Alladinask. Då får Jonna nog, tar tåget till Stockholm och bestämmer sig för att klara sig själv. Mamma bryr ju sig ändå inte.

I Stockholm kommer Jonna direkt till en kall, stängd stad där allt visar sig vara mycket svårare än hon tänkt sig. Jonna går från affär till affär för att fråga om jobb men överallt får hon nej. Snön faller över Stockholm och ju längre tiden går desto mer handlar Jonnas tillvaro om att överleva, att hitta någonstans att sova, få något att äta och att då och då planka in på Eriksdalsbadet för att värma sig och ta en dusch. I sin överlevnadsjakt lär Jonna känna andra mer eller mindre hemlösa ungdomar. Hon träffar den färgstarka Alex som ständigt luktar sprit och söker jobb på porrklubb, hon träffar Elina som bor i en skrubb i ett soprum och samlar på gosedjur.

Jonna är en iakttagande karaktär som betraktar storstaden och de människor hon möter med naiv och utforskande blick. Till skillnad från sina nya vänner har hon fortfarande ett hem att återvända till och något att hoppas på. Nu måste väl ändå någon ha börjat sakna henne? Nu har nog mormor ringt polisen och efterlyst Jonna och snart kommer hennes ansikte att synas på alla löpsedlar. Gång på gång går Jonnas hopp sönder lite och snart får hon lära sig att för den som hamnat mellan stolarna i det sociala skyddsnätet finns inte alltid så mycket att hoppas på.

- Fast alla som bor i studentrum då?
- Men det är efter studenten. När man är klar, när man tagit studenten får man ta lån så man kan försörja sig själv. Men före studenten tror CSN att man bor hemma och blir försörjd. Men om man inte gör det – då är det fett svårt att få ihop det.
Alex fnyser igen och fortsätter: Om man av någon anledning inte bor hemma men ändå vill gå klart gymnasiet – då finns det ingen man kan få hjälp ifrån.
-Men soc då?!
-Jamen det sa jag ju, det är om man inte pluggar…

Hoppas är skriven med utgångspunkt i Rädda Barnens rapport Tillfälligt uppbrott och i samarbete med Stockholms Stadsmission och i delar av boken dyker Stockholms Stadsmissions ungdomsverksamhet Enter upp. Åsa Andersberg Strollo sa på ett seminarium på bokmässan att frivilligorganisationer kan fylla en funktion med att finnas i mellanrummet där inte myndigheterna räcker till. I Hoppas blir Enter en trygg punkt i tjejernas tillvaro och något som tillför hopp även för läsaren.

Om jag ska invända något mot Hoppas blir det att den lite tunna bakgrundshistorien inte riktigt ger mig den inblick i Jonnas tidigare liv som jag hade önskat. Hoppas är en roman som är väldigt mycket här och som ibland skulle ha mått bra av lite längre tillbakablickar. Jag vill veta mer om Jonnas liv med mamma och mormor, vill känna mer av hur det kändes på hennes gymnasieskola.

Som helhet är Hoppas ändå en viktig ungdomsbok. Åsa Anderberg Strollo berättar osentimentalt och nära och har vågat skriva en roman som letar sig utanför de vanliga skildringarna för unga läsare. År 2011 är hemlöshet ett av de mest angelägna teman som går att skriva om.