Man kan se det framför sig. Å ena sidan den berömde författarens förläggare som inser att det finns en marknad för – eller, för att låta mindre krass, att en väldig massa människor skulle ha intresse av att läsa – en biografi om den berömde författaren. Å andra sidan den berömde författaren själv som inte har något större intresse av att skriva någon biografi.

Lösningen? Förläggaren, vi kan kalla honom Zoltán Haffner eftersom det tydligen är det han heter, gör en enorm djupintervju med författaren och skickar därefter det utskrivna materialet till den berömde författaren. Det blir en självbiografi, i dialogform, men i vilken utsträckning den följer den faktiska intervjun förtäljer inte historien. Det är i alla fall författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész som står som ensam upphovsman till den.

Nu kan man kanske invända att bokens tillkomstprocess inte är det allra viktigaste här. Men ovilligheten att klargöra den, tillsammans med dialogens inte särskilt naturliga samtalston, gör personerna, dem man uppfattar som författaren och förläggaren men som egentligen aldrig definieras i texten, närmast till karaktärer, som figurer i en pjäs.

Förläggaren är påläst och intellektuell på gränsen till nidbild. Nästan så man jublar lite vid de tillfällen då författaren snoppar av med ”Inte alls.” eller ”Låt oss inte börja analysera det nu.” eller ”Om du drar den slutsatsen, då svarade jag inte bra.”

Och Imre Kertész är cool. Det är kanske inte det mest rättvisande eller relevanta påståendet om en viktig författare och skildrare av brutala historiska skeenden, men cool är han. Man har god lust att korka upp en flaska rödvin och sitta och citera halva natten.

Därmed på intet vis sagt att det som diskuteras i boken inte är verkligt viktigt. Det är väl snarare självklart gällande något skrivet av någon, som inte bara är en grym författare utan också – och frågan är om dessa två aspekter av Kertész är meningsfulla eller ens möjliga att skilja åt – genomlevt både nazismens förintelseläger och decennier av isolering under sovjetkommunismen.

Och naturligtvis är osäkerheten kring biografins form symptomatisk för Kertész hela förhållningssätt och författarskap. Intervjun, fiktiv eller inte, är på sätt och vis en benhård förhandling där författaren ogärna vill sätta renodlade etiketter. Det är förstås inte oproblematisk att Kertész helst talar om sina upplevelser i koncentrationslägren som fiktion. Men det är på en gång en kompromisslös syn på berättandets omöjliga objektivitet och en överlevnadsstrategi.