Jag gillar ökenromaner. Kanske beror det på min mammas berättelser om ökenritter i Sahara. Eller på den röda kamelsadeln som alltid stått där i vår hall sen jag var liten. Bilder i min mammas fotoalbum. Jag tänker att det måste vara något visst med stämningen – hettan, och tystnaden. Där i öknen.

Ellen Mattsons roman Splendorville, om en europeisk läkare med praktik i en liten stad i utkanten av en namnlös öken dit ett amerikanskt filmteam kommer för att spela in en romantisk film, är en bok jag ofta återkommer till; den tycks ständigt finnas där nånstans i bakhuvudet, i min minnesbank. Rekvisitan är precis så klyschig som man kan tro (tänk Rudolf Valentino, kameler, shejker, sanddyner, mystiska ruinstäder och så vidare), men Mattson gör nånting med läsaren, eller kanske rättare: med bildspråket, det förväntade – omstuvar, omorganiserar, vänder och vrider på bilder, använder sig av det förväntade, dekonstruerar klyschorna, för att skapa något nytt och oväntat, på gränsen till förvirrande dubbeltydigt (inte kan man vara säker på vad exakt som händer – är allt bara en enda exotisk drömvärld?), spänner ut raden av klichéer och ökenlandskap likt ett gummiband tills allting nästan, men bara nästan, spricker; gör det väntade oväntat. Björn Waller, som recenserade Splendorville här på dagensbok.com, jämförde med David Lynchs Mulholland Drive. En mycket intressant liknelse, tycker jag.

Jag märker att det är mycket roligare att skriva om Splendorville än om boken som den här texten faktiskt skulle handla om. Hursomhelst. Jag såg mycket fram emot att läsa Goeldlins Öknens skördar, för övrigt hans första roman som översatts till svenska, om tuaregerna, Saharas ”blå nomader” (de kallas så på grund av att den indigoblå färgen på slöjorna de bär färgar av sig på huden). Men tyvärr gör boken mig besviken. Jag förväntade mig en roman, med allt vad det innebär av gestaltning och karaktärsteckning – inte en historia torrt och ganska trist återberättad bara så där, där allting är beskrivet och berättat rakt upp och ner utan någon som helst tillstymmelse till gestaltning. Karaktärerna … de är förvånansvärt platta, och att dialogerna därtill känns både konstlade och livlösa gör inte saken bättre. Redan efter några sidor tappar jag intresset. Det blir helt enkelt ingen intressant roman av det hela, även om boken i alla fall väcker mitt intresse för ämnet, tuaregernas situation, som sådant. På grund av torka, exploatering, globalisering och en allt mer påträngande omvärld är tuaregernas kultur och levnadssätt hotat. Vad som också känns något problematiskt är att tuaregerna i Öknens skördar ofta beskrivs som ”ädla vildar”, alternativt som naiva barn. Är det till exempel trovärdigt att en vuxen man, fastän han lever i ett område där det aldrig regnar, knappt ens vet vad regn är? Det har jag svårt att tro.

Huvudperson är den drygt trettioårige Brahm, som lever med sin fru Zara och deras son Dami i nomadlägret Timisi. En natt vaknar han av att marken vibrerar på ett märkligt sätt. Han ger sig av för att se varifrån vibrationerna kommer och en dagsritt därifrån finner han en oljeborranläggning. Till Timisi kommer så en tillrest fransman, Lucien, som genast blir en del av tuareggemenskapen. Det här kunde, som sagt, ha blivit väldigt intressant. Goeldlin är berest och har utan tvivel säkerligen mycket spännande att berätta om de platser han besökt. Han har dessutom skrivit mängder av resereportage, bland annat för National Geographic, och har tillsammans med sin fru, fotografen Yucki Goeldlin, levt med tuaregerna i Sahara. Han borde, ju, i allra högsta grad veta vad han talar om.

Öknens skördar släpptes i svensk översättning i samband med vernissagen av en utställning med samma namn på Medelhavsmuseet i Stockholm, där utdrag ur boken tillsammans med Yucki Goeldlins bilder visades. Utställningen hade jag velat se. Kombinationen text och bild känns i det här fallet faktiskt betydligt intressantare. För som roman … nej då fungerar Öknens skördar tyvärr inte.