Andra världskriget är slut och i 50-talets Dublin lever en familj som drabbas av ekonomisk kris. De är inte ensamma om det. Faktum är att i jämförelse med andra, är de ganska välbärgade i och med att de har ett hus, med ett rum som de kan hyra ut. Här börjar berättelsen.

Det lediga rummet hyrs ut till nya gäster, blivande vänner, fiender och minnen, men för den som läser boken finns rummet framförallt ledigt för ett otal berättelser i dessa gäster. Här finns den bestämda Minnie, som varje natt hyr familjens kök och bakar fantastiska kreationer som hennes förståndshandikappade man sedan delar ut när han säljer biblar. Hennes far sade till henne att eftersom hon var så ful, var det viktigt att hon gjorde nytta och var duglig. Minnie är mycket duglig.

Här finns också berättelsen om landsortsflickan, som huvudpersonens föräldrar trodde var fullständigt harmlös då de såg henne, men som transformeras med hjälp av inlägg i bh:n, chica kläder och smink. Hon börjar leva ett glamoröst och vilt liv, och förför de unga flickorna med sin aura av självsäker mystik, hos en tonåring som blir något annat än den hon är; som lyckas förvandla sig själv.

Eller den alltför väna kvinnan, som verkar vara en så lågmäld, självuppoffrande bakgrundskvinna, att man undrar vad det är som tär i henne, till att leva i en sådan svag framtoning av det egna jaget. Vad är det som gör så ont med henne att hon knappt vågar dra andetag åt sig själv?

Här finns också den intelligente akademikern Danny, som förlorat sin familj vid förföljelserna av judar i Tyskland, men som bara vill ha en ny familj och både minnas och ära den kärlek han en gång fått. Tyvärr handlar hans frus solidaritet med honom mer om kamplust och vilja att skapa ett nytt, kommunistiskt och jämlikt samhälle, än om att leva ett småborgerligt och individcentrerat familjeliv med honom.

Jag skalar av berättelsen och försöker hitta en röd tråd; ett genomgående tema. Det jag finner som det mest påträngande och återkommande temat är: att vara kvinna. Att växa upp i en värld där man lär sig att kompromissa bort sig själv, för att vara… Moraliskt god? Nej; för att det är så man ska vara; för att det är så det är. Det är den uppfostran huvudpersonens mamma lär sina flickor, både i ord och genom sitt eget förhållande till sin nyckfulle och utbrottsåterfallande man, som hellre lever en bit ovanför jordytan, än försörjer sin familj, men ändå ständigt motarbetar sin frus önskan om ett yrkesverksamt liv. Det har att göra med hans egen stolthet; att en man ska kunna försörja sin fru. Att hon blir deprimerad av sin egen inaktivitet, är inte lika viktigt.

Room for a Single Lady är bra skriven. Språket är inte snårigt och då och då får man njuta av prosaiska, fina miljöbeskrivningar. Jag får känslan av att Clare Boylan sällan skrivit dikter, för hennes språk saknar den snåriga, inåtblickande tyngden som är vanlig hos författare som skrivit mycket dikter, även om de sedan övergår till att skriva skönlitterära romaner. Boylans språk är välskriven prosa, utan inslag av lyrik.

Man möter familjen Rafferty i ett efterkrigstidens Irland, med en allmänt utbredd ekonomisk kris, en vilja att glömma och börja om på nytt, frågetecken, sorg och skuld kring vad som egentligen hände i Tysklands koncentrationsläger och en uppblommande kommunistisk anda hos vissa intellektuella, som trollbinds till självuppoffring och i viss mån påminner om idealismen hos katolska helgons självförsakelse.

Onekligen intressant, men den största behållningen jag får av boken, är ändå det psykologiska djupet i karaktärerna. Varje inneboende hos familjen Rafferty, har en ny karaktärskärna som är psykologiskt intressant. Det är inte samma människor med olika namn vi stöter på i Room for a Single Lady. Även systrarna i sin åldersordning, hierarki och inställning gentemot varandra och föräldrarna är intressant. Huvudpersonen som är den yngsta systern, bär till exempel på en växande rädsla och sorg inför att bli lämnad och inför att känna av tomheten i distansen hos de äldre som blir äldre, medan den minsta förblir liten. Liten och lämnad.

Eller den vilsna psykologin hos deras mamma, som vill stötta sin man och stå bakom honom, men får blunda hårt. Följden blir en alltmer utvecklad bitter cynism kring livet, äktenskapet och kvinnans roll i livet och samhället, samt en viss effekt av hjärntvätt, där hon ivrigt tror på det hennes man tror på. För att hon så gärna vill. Och för att hon är fast. Hon försöker gång på gång bryta sig ut och skapa sig ett visst karriärliv. Sitt målande slutar hon aldrig med, även om hon mest arbetar med det i perioder när hon får en viss distans till sin make.

Även om karaktärerna är intressanta och jag utan att behöva fundera alltför mycket, kan hitta en röd tråd, har jag flera gånger lagt undan boken och inte känt något direkt sug efter att läsa ut den. Varför? Kanske är det alltför mycket spridda karaktärer och berättelser. Även om det finns en röd tematisk och kronologisk tråd, saknar jag en tydligt sammanhållen intriglinje (handlingen från början till slut) som gör att berättelsen blir spännande och att man verkligen måste läsa ut boken för att se vad som händer.