Recension

: The Eternity Artifact
The Eternity Artifact L E Modesitt, Jr.
2005
Tor
3/10

Långtråkig resa till det okända

Mänsklighetens första möte med uråldriga och eventuellt försvunna supercivilisationer är ett klassiskt SF-tema. Arthur C. Clarke skildrade det, episkt och framtidsoptimistiskt. Alistair Reynolds behandlade det också, episkt men hotfullt. Man tycker att det borde vara svårt att inte skriva andäktigt och lite högtravande om mötet med detta svindlande Andra, det som inte ens är av jord kommet. Denna tvivelaktiga bragd lyckas dock Modesitt med i denna bok där titeln och baksidestexten gränsar till falsk varudeklaration.

I Modesitts framtid existerar en handfull interstellära imperier i olika grader av konflikt med varandra. Det största (och mest USA-liknande) makten är the Comity, som får nys om historiens första icke-mänskliga lämning i form av en övergiven artificiell planet som susar fram strax utanför vår galax. Man samlar ihop ett stort antal vetenskapliga ljushuvuden, utrustar en militärarkeologisk expedition som man skickar genom tre maskhål mot sfären som döpts till Danann. Mot sig har expeditionen realpolitiska hänsynstaganden, ett antal subversiva agenter ombord och det vagt hotfulla okända man är på väg till.

Berättandet växlar mellan fyra huvudpersoner, som samtliga är otroligt duktiga på det de sysslar med. Modesitts egna uppenbara favoriter är professor Fitzhugh – en idéhistoriker med kommandobakgrund – och superpiloten Jiendra Chang. Mindre framträdande är hemliga agenten/terroristen Goodman som (kanske ironiskt) kallar sig Bond och konstnären Barna, som är sämst skriven, rentutav tråkig att följa. Modesitt försöker växla berättarstil mellan de fyra, men lyckas bara när han överdriver ordentligt och då känns det mest schabloniserat, tyvärr.

Det värsta med valet av berättarstil är dock de ständiga upprepningarna. Man får samma historia berättad om och om igen, samma scener från väldigt snarlika perspektiv. Detta, kombinerat med ett onödigt tjatande om detaljer vilka man som läsare redan fått ta del av – som att magen hoppar till när man hamnar i noll-gravitation – gör läsningen bitvis långtråkig. Jag märkte själv att jag ibland tänkte på helt andra, mycket bättre böcker, under läsningens gång. I synnerhet tradiga blev de många långa rymdskeppsskildringarna, fullspäckade med radiokommunikation och pilotjargong som fick Fuglesangs rymdpromenader att te sig nervkittlande i jämförelse. Dessutom avslutas många kapitel med en uppenbar och ledande fråga, som för att verkligen försäkra sig om att läsaren inte tappar tråden. Som ett sista irritationsmoment måste nämnas att i Modesitts framtid får man fortfarande inte säga Fuck!, vilket istället har ersatts med Frig!, vilket leder till hysteriska passager som:

"Everyone on Danann's frigged!"
"There's a good chance of it if we don't get them off."
Frig! Frig! Frig! Knew it had been a bastard mission from the beginning.

Modesitts SF-universum bjuder inte på några egentliga nyheter. Här finns de sedvanliga imperierna, gigantiska skeppen, maskhålen, höga dignitärerna och tuffa militärerna. Modesitts bakgrundsidé, som man i slutet av boken får grepp om, är egentligen inte dålig. Men boken handlar till syvende och sist inte om mötet med det Andra. Den främmande planeten och dess hemligheter utgör bara bakgrund till en historia om människor (som är precis som vi, från samhällen som är precis som våra, fast i rymden) som åker och undersöker en konstig sak som ingen ens verkar tillnärmelsevis imponerad av, och som andra människor försöker hejda dem från att undersöka. Kanske hade boken ambitionen att vara en politisk thriller, men inte ens som sådan lyckas den särskilt väl.

Några inslag känns direkt unkna, som konflikten mellan det intellektuellt moderna Comity och de terroristbenägna teokratiska stormakterna the Covenanters och the Sunnite Alliance. Det här är en roman som inte lämnar något utrymme för spekulation och fritolkning, den både ställer frågorna och ger alla svar. Det är på sin höjd en hyfsad äventyrsroman – men som sådan för lång och för långsam – komplett med dogfights och en kysk och inte så lite oengagerande kärlekshistoria.

Textutdrag (Visa/göm)

Magnus Rolöf

Publicerad: 2007-01-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-17 19:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2342

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?