Jag skulle vilja krypa in i Barbro Lindgrens hjärna för en stund, för det är få som lyckas komma fram med så finurliga fantastiska förtjusande historier. Hon har ett språk som på samma gång är barnsligt och poetiskt. Vare sig det är pekböcker om Max eller kapitelböcker, som här, så kan den vuxna läsaren få lika roligt som barnen åt böckerna.

VLMF är tredje boken om Barnhans land bortom syrenbusken. De tidigare heter Vems lilla mössa flyger och Korken flyger, båda redan barnboksklassiker. Barnhans land är befolkad av tygdjur och korkar, kulor och kottar. De är kanske inte alltid så smarta, men det spelar ingen roll. Lever gör de i alla fall. Fast det ser dåligt ut för tygelefanten Ellen nu, det sista sågspånet rinner ur henne. Det är tur att det finns en begravningskotte och därtill en Farbrornalle som vet precis allt, och kan ordna med en begravning för Ellen. I övrigt studsar Pricknallen omkring och är bedårande och älskad av alla, och nu får de också tillökning av en plåtanka vars cirkus har kommit bort. Plåtankan kan trumma, och det är ju alltid en bra egenskap.

Det har blivigt vanligt med död- och begravningsteman i böcker för barn numera. Ulf Nilsson är den som framför andra satt trenden genom Godnatt, herr Muffin och Alla döda små djur. Det är ett sätt för den vuxna att ta upp döden och avdramatisera den lite. Döden är väldigt abstrakt som fenomen och är svår att förstå, inte minst för små barn. I den här boken tas döden väldigt lättsamt. Nog är det sorgligt, men det är också en lek. Dessutom är den ju faktiskt inte riktigt på riktigt. Inte här.

Det är svårt att göra Barbro Lindgren rättvisa i en recension. Jag kan babbla på hur länge som helst om hur förtjusande språket är och hur bra hon skriver, men det ni egentligen bör göra är ju faktiskt att läsa boken. Eller åtminstone textutdraget här nedan. Seså.