Drömmarna tar Emelie Cajsdotter till Jordanien och ett stuteri utanför Amman. Där föds arabiska fullblodshästar med ett långt förflutet upp. De har tidigare tillhört Kung Hussein av Jordanien och legenden säger att varje häst bär på ett speciellt budskap.

Ur molnet kunde man skönja konturerna av sju stycken hästar. En svart, en fux, två vita, två grå och en brun. De första hästarna var en gåva. Och med sig hade de sju olika budskap, egenskaper till hjälp för människan. Tillit, modet att överlämna sitt öde i någon annans händer. Medkänsla, avsaknaden av fördömande. Vänskap, i bemärkelsen att utgöra en del av den andres existens. Instinkten att försvara flocken och anpassa sig till nya omständigheter. Kärlek, i form av en villkorslös acceptans. Aggressivitet och den sortens rädsla, som gör att man vågar skydda de svaga och försvarslösa. Och sist av allt pålitlighet, uthållighet och mod att aldrig kliva av den väg man påbörjat. Alla arabhästar föds med minst en av dessa egenskaper och om man frågar dem, vet de alltid vilken.

Den allmänna uppfattningen är att en hästflock styrs av starka hierarkiska roller och positioner, att det finns en bestämd ledare. Studerar man hästflocken närmare står det tydligt att varje individ i flocken har en roll och är lika viktiga för flockens överlevnad. Emelie Cajsdotter drar synen på hästar och deras flocksammansättning ett steg längre. För att klara av att leva som en flock har hästar ett vidgat medvetande som innefattar hela flockens existens, inte bara den enskilde individens.

Hästens uppgift i flocken bestäms utifrån dess egenskaper, en spejare är en känslig häst med bra syn, hörsel och luktsinne, dess uppgift är att registrera faror och få flocken att byta riktning. Men dess främsta egenskap är förmågan att accelerera. Fredsmäklarens roll är att förebygga och hantera konflikter inom gruppen eftersom konflikter främst är slöseri med energi och dessutom drar till sig uppmärksamhet. Minnesbäraren är oftast ett äldre sto som förmedlar minnen och kunskap till den övriga flocken. Ston i vilt tillstånd har oftast roller av beslutsfattande karaktär, vilket kan leda till att ston oftare uppfattas som svårare för människor att arbeta med. Ston upplever det ofta som irrationellt att följa en människa vars vilja inte gagnar hela flocken. Hingstar har oftare skyddande roller, som försvarare och är därför lättare att arbeta med eftersom de oftast tar på sig ansvaret för människans misstag då vi oftare beter oss som fiende än flockmedlem.

Under bokens gång får vi träffa flera hästar som Emelie Cajsdotter samtalar med. En av de största skillnaderna mellan att prata med djur och med människor är att djurens minnen sällan lagras i kronologisk ordning eftersom de inte har uppfattning om tiden som en linjär tidsaxel som vi har. Hästars skador och traumatiska händelser lagras i deras gemensamma minnesbank och kan föras vidare i generationer och bara genom att utplåna minnet helt kan man läka symptomen av dem.

Hästarnas berättelser och funderingar är fyllda av klokheter och livsvisdom. Hafeedat Aysha berättar om skillnaden mellan att acceptera något eller ge sig hän:

Att acceptera handlar om att försonas med en händelse utanför sig själv, sade hon. Att ge sig hän innebär att man ger upp hela sin existens och allt det som förknippas med ens identitet, för att kunna leva fullt ut.

Theo förklarar varför destruktivitet inte kan bekämpas:

Det enda som händer är att man dras med, oh till sist blir ett offer för densamma. Istället är det bättre att bygga upp någonting annat vid sidan av. Den kreativa kraften återskapar sig själv, ty sådan är dess natur. Destruktivitet, maktmissbruk, är brist på kreativitet och kan aldrig skapa något nytt. /…/ Även om den destruktiva kraften alltid ter sig stor och oövervinnerlig kan den aldrig segra.

Landmina har studerat människan:

Hon hade lagt märke till att de fäste stor vikt vid andras åsikter. För hästar var det visserligen också viktigt att finna sin plats i flocken men inte på samma sätt. Människorna hade kastat om ordningen och sökte andras bekräftelse först, innan de funnit sin egen särart

Jag har aldrig funderat på hur en häst skulle uttrycka sig om man översatte deras tankar till skriftspråk. Men något säger mig att de i all sin vältalighet och lågmäldhet är ytterst filosofiska, varsamma och en aning välformulerade. I Kungens alla hästar tycker jag att deras språk emellanåt drar åt det mer formella hållet och funderar över varför. Jag tänker på hästar som vanedjur, men också som ett djur som är gravt anpassningsbar och att de därför borde prata på ett sätt som grundar sig i tradition och gemenskap men som också anpassar sig till mottagaren. För att de är individer som vill göra sig förstådda och som vill förstå. Och skulle då hästar prata skulle de prata precis som de gör i Kungens alla hästar.

Det gemensamma medvetandet och alla klyschor om att det blir så mycket bättre om man är tillsammans får mig att tänka på de samhällsstrukturer som vi människor lever under idag. Om man löser upp en hästflocks sammanställning raserar man den. Om vi på samma sätt löser upp den mänskliga flocksammanställningen och raserar den i grunden kanske det är precis vad som behövs för att vi ska få ett mer jämlikt samhälle. Ett samhälle utan hierarkier, där allas roll behövs lika mycket och är lika viktig. Kanske är det först då vi kan få lika lön för lika arbete.