Det är inte svårt att tycka om David Bodanis biografi om Émilie du Châtelet och Voltaire. Den lyckas få mig verkligt intresserad av deras naturvetenskapliga forskning, deras teorier, böcker, liv och den dynamiska epok de levde under. Bodanis har undersökt och sett hur mycket dessa båda intellektuella påverkade och inspirerade varandra under sitt liv tillsammans: "De förvandlade varandra", skriver han.

Biografin är skriven med stor entusiasm inför vetenskapen, för fysik, matematik, filosofi, litteratur och inte minst kärlek. Den är skriven i en lättläst, populärvetenskaplig stil, om dock ibland med ett lite osmidigt och hackigt språk. Författarens fascination inför huvudpersonerna märks väl och särskilt den han känner för Émilie du Châtelet. Han lyckas förmedla starka känslor och vackra och romantiska stämningar:

Snart installerade de ett teleskop i samma rum och satt där på nätterna och studerade Saturnus fantastiska ringar [...] De tog skisser som de första moderna astronomerna hade gjort av planetbanorna och omvandlade dem till talen i Newtons ekvationer. Att studera månen nattetid knöt dem särskilt nära varandra. Voltaire skrev små biljetter till Émilie om det 'klara ljuset, så fulländat för älskande'. Det 'tände våra hjärtan … så som det tände vår kärlek.'

Men Bodanis visar också då och då upp en drastisk humor. De ibland publikfriande, smått sensationella ingredienserna och en generaliserande människoskildring gör att boken ibland kan kännas något ytlig. Dock är syftet att väcka intresse uppnått: boken är spännande, man vill veta vad som kommer att hända. Ofta slutar ett kapitel på ett sätt som gör att man genast vill påbörja nästa.

Bodanis börjar med att berätta om Émilie du Châtelets och Voltaires respektive liv innan de träffades. Hon föddes 1706 och växte upp i en aristokratisk familj i Paris, han föddes 1694 i Paris och var son till en jurist. När de första gången träffades en sommarkväll 1733 genom gemensamma bekanta, var hon 27 år och han 39 år. De inledde genast ett kärleksförhållande, förstod båda hur mycket de hade gemensamt och att de hade träffat sin själsfrände.

Deras liv tillsammans blev dramatiskt på många sätt; Bodanis tycks inte hoppa över något i sin bok. Han visar upp ett myller av händelser. Under tio år levde de på slottet Cirey i Haute-Marne i Champagne-Ardenne, där de arbetade tillsammans, diskuterade upplysningstidens idéer, skrev, utförde naturvetenskapliga experiment och brevväxlade med tidens främsta vetenskapsmän och författare. När det var som bäst, hade de verkligen det ideala förhållandet. Hon inspirerade honom att börja med naturvetenskapliga studier, hjälpte honom i dessa och han gav henne ökat självförtroende att verkligen ge sig i kast med sin forskning, trots det faktum att hon levde i en värld där det inte var meningen att kvinnor skulle ha någon högre utbildning.

Det är ju främst Émilie du Châtelet som Bodanis vill lyfta fram och berätta om, även om han långt ifrån är den förste att göra det. Men han tycks vara den förste som berättar hela historien om hennes liv tillsammans med Voltaire, med hjälp av bådas efterlämnade brev, och samtidigt särskilt framhäver hennes stora intresse för fysik, matematik och filosofi i och med att han berättar om hennes forskning och teorier i dessa ämnen.

För min del blir ändå dessa teorier och upptäckter för flyktigt skildrade i boken. Jag skulle gärna ha velat se dem mer ingående och grundligt förklarade – men då hade det väl blivit en annan bok. Trots det naturvetenskapliga innehållet handlar boken alltså till största delen om de olika kärleks- och vänskapsrelationerna och de många intrigerna, ofta kopplade till Voltaire och hans författarskap. Dessa påverkade dock Émilie du Châtelet i mycket hög grad, eftersom deras liv var så sammanvävda. I slutet av boken finns en ganska stor notförteckning och några beskrivningar av viktiga personer i boken, men jag saknar ändå en källförteckning och ett personregister.