- När du slog igenom som författare omnämndes du ofta som poetiskt underbarn. Hur hanterade du det? Är det något du fortfarande bär med dig?

- Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på.

- Kristina Lugn skrev i en gammal recension av Kött (Expressen 21 maj 1991) att du drog nytta av att du hade det så lätt för dig. Hon menade att du skulle bli en verkligt betydande poet när din begåvning började bjuda dig motstånd på allvar. Har det hänt tycker du?

- Det var insiktsfullt skrivet av Kristina Lugn. Jag var mycket latare och nöjdare med mig själv då än vad jag är nu. Det där med motstånd är viktigt. Livet bjuder automatiskt på en massa motstånd och dessutom har jag nog tvingat mig själv in i en massa situationer där det har uppstått motstånd, till exempel att börja göra film trots att jag inte kunde någonting. Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.

- I din senaste bok både citeras och omnämns texter ur Bibeln. Så har det varit genom hela ditt författarskap. Hur tänker du kring det?

- Inget jag tänker på. Det bara blir så.

- Du har valt att använda ditt eget namn i Döden & Co. Det finns även många likheter med ditt liv samtidigt som det finns tydliga skillnader. Varför har du valt att göra så?

- Det är inte mitt eget namn. Huvudpersonen heter Lucas, jag heter Lukas. Det är en liten skillnad men små skillnader är viktiga. Jag intresserar mig mycket för de små skillnaderna, och i likhet med romanens huvudperson fantiserar jag ofta om hur mitt liv skulle ha sett ut idag om bara någon liten grej i mitt förflutna hade förändrats. Jag kan även uppleva att jag har en massa parallella liv runt omkring mig, som till exempel den ganska dysfunktionelle Lucas med c. Jag är absolut inte han, men jag hade kanske kunnat vara han om tre-fyra saker hade varit annorlunda. Jag känner en oerhörd ömhet när jag tänker på honom.

I största allmänhet tror jag på en litteratur som baserar sig på total identifikation. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att skriva självbiografiskt, men jag tror att en författare, precis som en skådespelare, måste känna sig 100% närvarande i de personer han eller hon skriver. Som till exempel Sofi Oksanen eller Marcel Proust eller Herta Müller. Jag tror absolut inte att vartenda ord i deras böcker är sant och självupplevt, men jag upplever starkt att de identifierar sig fullständigt med sina karaktärer.

Jag har svårt för litteratur som känns alltför påhittad och konstruerad. Eller i och för sig, som ren underhållning kan jag tycka att det är kul att läsa en deckare eller en historisk roman eller något sådant, men jag blir bara berörd på djupet när jag känner att jag läser någonting som kommer från någons hjärta (som till exempel de ovan nämnda författarna).

- Vad finns det för skillnader i ditt sätt att arbeta när du skriver manus för film jämfört med när du skriver romanmanus?

- När jag skriver en bok är texten färdig när den är färdig. Ett filmmanus är bara en skiss. Det är också lättare att vara subjektiv i en bok, lättare att skriva vad någon tänker och känner. En bok är bättre än en film på att skildra vad som rör sig inuti en människa.

- Vad driver dig att skriva böcker nu för tiden? Är det någon skillnad mot för tjugo år sedan?

- Nej, det är nog ungefär samma tvång som driver mig, men kanske använder jag hjärnan lite mer nuförtiden, tidigare följde jag nog enbart min intuition (och den ledde mig ofta helt fel). Jag har sent omsider kommit fram till att man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver.

- Vilken av dina böcker tycker du själv bäst om och varför?

- Döden & Co, för att den är bäst och för att den var roligast att skriva. Vilket kanske kan låta konstigt, eftersom det är en ganska sorglig bok, men det kanske har något att göra med det där motståndet som Lugn pratade om, att det är roligt när det är som en brottningsmatch, det blir något slags adrenalin.

- Det nämns en hel del författare och andra romaner i din roman Döden & Co. Vilka författare inspireras du av i ditt skrivande?

- Att skriva är som att vara en del i ett samtal. Man pratar med sin omgivning, man pratar med sina framtida läsare, man pratar med andra författare, det är en ständigt pågående dialog, och det skiftar hela tiden vem det är man pratar med.

När jag var yngre var det nästan bara poeter som jag pratade med (och ibland, tyvärr, försökte härma) – Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Michael Strunge, Ann Jäderlund, Göran Sonnevi, Kristian Lundberg. Nu är det nästan bara romanförfattare, till exempel Marcel Proust och Marguerite Duras, men även en och annan poet, till exempel Anna Achmatova och Sylvia Plath. Just idag läser jag Anne Franks dagbok, den är mycket fascinerande, på en massa olika sätt.

- Döden & Co handlar mycket om döden och ensamhet, när vi läser den märker vi hur vi blir tunga i sinnet. Var den tung att jobba med?

- Hur man reagerar på den är nog olika, jag har hört många som blir glada av den. Själv hade jag väldigt roligt när jag arbetade med den. Jag tycker att det finns mycket humor och liv i sådana tunga saker som döden och allt det absurda i tillvaron. Jag känner mig själv väldigt levande och närvarande när döden finns i närheten. Och så kändes det hela tiden när jag skrev boken, att döden fanns tätt intill mig, min egen död, min pappas död, alla människors död. En annan anledning till att den var rolig att arbeta med kan ha varit kontrasten mot att göra film: det var en befrielse att skriva rakt på sak om vad som pågår inuti huvudpersonen, hans tankar, idéer, drömmar, fantasier. Jag har upplevt det som en begränsning när jag gjort film att jag varit fast i den synliga världen, att jag har haft svårt att komma in i karaktärernas huvuden.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte att det är ”fel” att ni blir deppiga av boken, alla måste få reagera på sitt sätt, det finns ingen objektiv läsning, man måste alltid utgå från sig själv. Så har det alltid varit med mina filmer också, att människor reagerar på väldigt olika sätt, och det har jag alltid varit glad över.

- Vad tror du själv händer när man dör?

- Man kommer till himlen.

Fotograf: Per-Anders Jörgensen