Recension

: Seneca
Seneca "” människosläktets lärare Bo Lindberg
2010
Bokförlaget Atlantis
8/10

Antik hjälp till självhjälp

Utgiven 2010
ISBN 73533997
Sidor 192

Om författaren

Bo Lindberg är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Han har skrivit om olika aspekter av den antika traditionen: om den klassiska filologins historia, om latinanvändning och latindebatt och om antikens bruk i politik och ideologi.

Sök efter boken

Seneca den yngre, född strax före vår tideräknings början i Spanien och bland annat lärare åt kejsar Nero, kallas stoiker, och vill du veta mer om vad en stoiker är (eller var), så är det här absolut en bok för dig. Läsaren får veta vad hos Seneca som räknas som ”renodlat” stoiskt och vad andra författare har bidragit med, i viss mån. Bo Lindberg har här gjort en ordentlig granskning av Senecas skrifter, satt in dem i olika sammanhang och försökt förklara vad som var hans och vad som var andras, såväl tidigare tänkares som senare tiders tillägg.

Det är långt ifrån alla antika författare som har ”överlevt” till idag, bland annat tyvärr för att senare tiders religioner, framför allt kristendomen i vår del av världen, har stått i vägen för att texterna har förts vidare. Seneca lyckades dock skriva en bok där en gud eller gudom omtalas i singular, och eftersom det även gått rykten om att han ska ha känt Bibelns Paulus (vilket inte alls behöver vara sant), så har hans verk ofta sparats. Men tack vare hans förankring i den förkristna tiden kunde även senare århundradens upplysningsförfattare uppskatta tankarna, och försöka applicera dem på sin egen tid. Därför är hans tankar relevanta ända in i vår tid, och efter att ha läst denna bok får man en bättre helhetsbild av en filosofi som sträcker sig från Horatius‘ bevingade Carpe dem till militäriska sätt att tänka – jag skulle kunna tro att såväl Putin som Bildt och rentav Gadaffi har läst och uppskattat en och annan stoisk bok. Därmed inte sagt att detta bara är en filosofi för militärer och män, vilket Lindberg också visar på.

Lindberg skriver dock inte alldeles lättillgängligt, det underlättar om man har åtminstone ett hum om såväl antika Rom som Greklands samhällen och statsskick, och yngre läsare kan eventuellt behöva en svensk ordbok tillhands – men det ska förhoppningsvis inte hindra den som ändå har satt sig med boken i hand. Publiken är nog tänkt att vara någorlunda påläst redan, även om det i slutet finns hänvisningar till både Senecas verk och annan litteratur, så att läsaren ska kunna fördjupa sig ytterligare i de delar som känns mest relevanta. Boken är en gedigen genomgång som samtidigt låter läsaren själv associera till såväl dagens händelser som till historiens gång och skeenden. Den saknar många moderna faktaböckers sätt att skriva folk på näsan, vilket är befriande skönt. Om du, liksom jag, kommer ihåg Seneca som ”den där triste typen som undervisade Nero”, så ska du absolut läsa denna bok. Bo Lindberg har verkligen berikat min kunskap om filosofi och framför allt stoicism, såväl under läsningen som efter att boken ställts in i sin hylla igen.

För att återknyta till rubriken, så tänkte jag redan ganska tidigt i boken på likheterna mellan en del stoiska ideal och sådant som står i indiska texter, vilket inte minst är aktuellt i dessa tider när moderna varianter av yoga och andra sätt att fokusera står högt i kurs. Mycket riktigt återkommer även Lindberg till liknande fenomen, när han skriver om nutida terapier som vill lära oss att vara närvarande i nuet:

»Omedelbarhet» och »mindfulness» är honnörsord i denna genre.

/…/

Stoicismen brukar dock inte åberopas i den här litteraturen. I den mån man anknyter till historien är det till den orientaliska levnadskonsten, framför allt zenbuddismen. Denna har en exotisk lockelse och bär inte den prägel av utsliten uppfostringslära som vidlåder stoicismen efter dess många århundraden i den västerländska disciplineringens tjänst.

I mitt stilla sinne omformulerar jag det där till att ”eftersom militären lagt beslag på stoicismen så har de mer fridsamma tagit hand om zenbuddismens variant, även om principen i grunden är densamma”. Det är dock en intressant vinkel, att vi så ofta går över ån efter vatten, när vi hade kunnat leta mycket närmare hemmet – fast då hade det inte känts så lockande och exotiskt.

Irene Elmerot

Publicerad: 2011-03-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-31 01:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4087

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?