Vad är det som får denna bok att kännas som manus till en Hollywood-film? Jag upplever att huvudpersonerna är så hårt karikerade, att de blir mer typer än sammansatta personligheter. Längtan efter kärlek, som överskuggar allt annat i boken, uttrycks på mycket konventionella sätt, här bjuds helt enkelt på få överraskningar.

Ramverket för boken är inspirerad av en verklig händelse. Under andra världskriget gifte sig många unga kvinnor i Australien med engelska soldater, men de kunde få vänta månader och år på att få återförenas med sina män i det nya hemlandet. Efter krigsslutet försökte man finna en snabb lösning på problemet och då det inte fanns plats för alla krigsbrudar på de vanliga transportfartyg som fanns att tillgå, fick några av dem resa med hangarfartyget Victoria. För att undvika olämplig fraternisering mellan män och kvinnor, sattes ett antal stränga förhållningsorder upp, bland annat patrullerade vakter utanför kvinnornas hytter nattetid, men som alltid hittade de som ville utmana systemet vägar att kringgå reglerna.

Förutsättningarna för ett spännande drama finns alltså, med 650 unga kvinnor ombord som lämnat allt det trygga och hemtama bakom sig i hopp om att ha funnit den STORA kärleken och samtidigt måste leva med hotet att det kan komma ett telegram som meddelar att det hänt deras älskade make något eller att han helt enkelt ångrat sig och vill att hon ska återvända hem, att hon inte längre är önskvärd. Kvinnornas närvaro blir något som distraherar de strikt fastlagda rutinerna på fartyget, en värld med en tydligt definierad hierarki. Vi lär känna officerare och besättningsmän och självaste kapten, Highfield.

Berättelsen kretsar huvudsakligen kring fyra kvinnor som delar hytt. Den unga Jean, som inte säger nej till en fest, den förnäma Avice som lider av att hon inte fått dela hytt med några kvinnor av samma klass som henne själv, den rejäla Margaret som är uppvuxen på landet och den reserverade Frances, sjuksköterskan som bär på ett antal hemligheter. Under sex veckor till havs, hinner de första artighetsfraserna nötas ut, irritationsmomenten går inte längre att dölja och konflikter blossar upp.

Själva språket drar mig aldrig riktigt med sig, det blir väldigt detaljerat i sina utförliga beskrivningar, jag längtar efter fler dialoger eller diskussioner och färre inre monologer.

Om man med romantik menar att en kvinna längtar efter en man som kan beskydda henne, att män är beredda att slåss för en kvinnas skull, att en kvinnas överordnade mål i livet är att finna livslång kärlek, då är det här en bok som troget följer receptet.