Utgiven | 2002 |
---|---|
ISBN | 9176088995 |
Sidor | 189 |
Orginaltitel | Youth |
Översättare | Thomas Preis |
Den självbiografiska romanserien som började med Pojkår fortsätter här i Ungdomsår. En ung student (Coetzee) är på väg att bli en man i 1950-talets Sydafrika. Ett Sydafrika präglat av en politik som stängde ute färgade och favoritiserade den vita minoritet som en gång koloniserat landet. Precis som i Onåd låter Coetzee dessa brännande frågor passera ganska obemärkt; dom pyr i bakgrunden men det är den enskilde individen som det fokuseras på. Den unge studenten vill bort från Sydafrika, bort från sin familj och alla band som tyglar honom mot hans vilja.
Det är konsten som han drömmer om, att skriva poesi samt att hitta den musa som ska visa honom vad äkta kärlek är. London blir staden dit han flyr, staden som ska uppfostra ett blivande litterärt geni och visa honom lycka. Men allt går inte som han tänkt sig. Storstaden bryter ner honom. Hans blyghet och sociala reservation försätter honom i en ensamhet som sakta gnager på hans tärda kropp. Han tvivlar mer och mer på sin förmåga att någonsin kunna skapa poesi som är i närheten av hans förebilder Pound och Eliot.
Han befinner sig i prövningarnas dal och klarar sig inte särskilt väl. Ändå kan han inte vara den ende som blir prövad. Det måste finnas människor som har tagit sig igenom dalen och kommit ut på andra sidan; Det måste finnas människor som slingrat sig ifrån prövningen helt och hållet.
Coetzee lyckas hela tiden fånga läsarens uppmärksamhet och boken blir aldrig tråkig eller pretentiös. Det finns så mycket som du som läsare kan känna igen dig i och bli berörd av. Det sparsmakade språket utan onödiga utsvävningar fångar mig och Coetzees främsta styrka som författare är att han gång på gång lyckas få sina läsare att känna sig unika. Fri från dogmer och rättesnören; brutalt ärlig och neutral i sin prosa lämnar boken mig hänförd och lite ledsen över att historien inte ens täcker 200 sidor.
Sammantaget ställer boken mer frågor än den ger svar, precis så vill jag ha mina romaner.
Är det detta som mognad innebär: att växa ifrån längtan, lidelse, alla innerliga känslor?
Publicerad: 2006-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-04 21:13
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).