Det finns vissa böcker som lämnar kvar särskilt starka intryck. Som formar ens världsbild, för att vara helt korrekt. För mig har Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" och Nina Björks "Under det rosa täcket" varit sådana böcker. Den första en rasande uppgörelse med kolonialismen, förklädd till stillsam ökenresa. Det andra en lika rasande avklädning av patriarkatet, här och nu. Nu har Moa Matthis skrivit en bok som kan sägas kombinera dessa båda teman. Det handlar om fyra kvinnor som i olika tider flyr patriarkatets Europa för kolonialismens Afrika och Sydamerika, och som söker och finner en identitet som något annat än det de är uppfostrade att vara.

Nu är inte det här en bok alls i samma stil som de tidigare nämnda. Det är för det första ingen debattbok. Istället handlar det om biografisk historieskrivning, och Matthis skriver till stor del utan egentlig analys och låter texten flyta på i ett behagligt tempo. Språket är lätt och ledigt, historierna fängslande, källforskningen väl utförd och de många citaten ur brev, böcker och artiklar väl valda. Hon berättar i fyra ojämnt långa kapitel om i tur och ordning Aphra Behn, spion i Surinam för det engelska 1600-talshovets räkning, Mary Kingsley, hemmadotter och -syster som då hon kunde gjorde avstickare till Västafrika, Isabelle Eberhardt, ryska i förskingringen som inte tycktes höra hemma någonstans men andades friast i Algeriet, och Karen Blixen, baronessa och misslyckad plantageägare som blev världsberömd författare. Det är egentligen först i avsnittet om den sistnämnda som Matthis börjar tolka i högre utsträckning, kanske beroende på att där också finns mest (och pålitligast) material.

Här finns många intressanta teman och frågeställningar. Kanske framför allt det att kvinnan på ett sätt var beroende av det ena förtrycket (kolonialismen) för att slippa undan det andra (patriarkatet). I egenskap av vit västerlänning kunde hon i kolonierna få en större frihet och för en gångs skull få känna sig förmer – det är inte lätt att då ifrågasätta det system som tillåter det. För det gjorde egentligen ingen av kvinnorna, i alla fall inte i ord. Trots att de många gånger var kritiska mot hur den europeiska civilisationen behandlade koloniernas urinvånare var det självklart för dem att den ändå hade rätten på sin sida. De levde bland och sörjde de inhemska folkens decimering, men de ifrågasatte aldrig den "naturlag" som sa att de måste decimeras. Och de sökte aldrig kontakt med och skrev beundrande om koloniernas kvinnor – för dessa "infödda" kvinnor stod ju nedanför dem själva på samhällsstegen. Det är fascinerande att se hur mycket hierarkier mellan människor betydde för sättet att förstå världen, och det är på en intrikat karta över ras, kön, nationalitet och rikedom som de fyra navigerar. Detta leder också till ett avståndstagande från den framväxande kvinnorörelsen. För att få respekt för sitt liv och verk så gällde det att inte bli klassad som en "kvinna" bland andra, och framför allt inte som en av de med dåligt rykte behäftade kvinnosakskvinnorna. Det var som individer, undantag, de hade sin enda chans att bli respekterade som författare.

Matthis läser och skriver med en välvillig inställning till sina undersökningsobjekt, och det fungerar väl. Men det är först när Matthis i den sista delen, om Karen Blixen, blir mer kritisk, som texten verkligen börjar leva. Här skiner den inte alltid sympatiska danskans självmotsägelser och egoism igenom, och då spritter det till bland bokstäverna. Det är synd att inte hela boken bjuder på mer av den sortens motstånd mot sina egna huvudpersoner. Nu blir den aningen för lätt och nöjsam att ta sig igenom, den hade vunnit i angelägenhet med litet mer kantighet, några fler avsteg från kronologin, mer markerade utropstecken. "Pionjärer och feminister" är en riktigt bra bok. Men den formar inga världsbilder.