Svenska böcker om musikaler utkommer det några stycken per decennium. Det är sorgligt. Att de dessutom sällan är bättre än så här, det är direkt hjärtskärande.

Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har radat upp tjugoen operetter och musikaler som jag förmodar att han tycker är de viktigaste. Avsnitten består av ingående men lite slarvigt skrivna handlingsreferat, som faktiskt blir riktigt trista att läsa, samt korta biografier över kompositörer och författare.

En hel del av texterna är utdrag ur program eller liknande. Vissa av dessa är intressanta, men de knyts aldrig ihop av författarens egna tankar. Det gör att boken framstår som hoprafsad och ogenomtänkt. Bitarna om operetterna förefaller möjligen som bättre sammanhållna, och jag gissar att det är på operettsidan författarens huvudsakliga kompetens ligger.

Cats-avsnittet består till största delen av Britt G Hallqvists översättningar av T S Eliots dikter, som legat till grund för musikalen, men om dessa översättningar någonsin använts i detta sammanhang framgår inte. Stycket om Eliot själv består å andra sidan till stor del av citat ur Nationalencyklopedien. Att en så erfaren författare och musikvetare som Nordström lyckas framstå som så monumentalt obildad är faktiskt en bedrift.

Iögonenfallande är också att Nordström, trots att boken gavs ut 2003, inte ansett att någon musikal senare än Fantomen på operan, som kom 1986, förtjänat att tas upp. Är det verkligen så att det de senaste arton åren inte kommit ett enda värdigt musikdramatiskt verk? Det kan jag knappast hålla med om.

Men Nordströms (bara antydda) musikalhistoria är en berättelse om degeneration. En fantastiskt konstform som operetten slutar i kommersiellt dravel i Lloyd Webbers 1980-tal, det är författarens tydliga synsätt. Om han däremot brytt sig om att dra tidslinjerna in i åtminstone 1990-talet hade han upptäckt en fantastisk utvecklingslinje som alternativ till den pampiga Lloyd Webber-stilen, från Oscar Hammerstein II via Stephen Sondheim till Jonathan Larson. Ett sådant perspektiv skulle också till viss del reviderat synen på de tidigare verken – man hade knappast känt sig motiverad att uteslutna musikaler som Jesus Christ Superstar och Hair.

Nu har Nordström emellertid bestämt sig för att sluta i 1980-talet, där han närmast ser en kamp mellan ont och gott mellan den kommersiella och publikfriande Lloyd Webber och Sondheim, som det missförstådda geniet. Alltsammans blir en mycket svartvit bild av Nordström som den upplysta Sondheimfantasten och pöbeln som föredrar Lloyd Webber.

Visst grundar sig min motvilja mot den här boken till viss del på diametralt annan musikalsmak än författaren (jag gillar också Sondheim skarpt, men inte som missförstådd och svårtillgänglig, som Nordström vill göra gällande, utan som fantastiskt intelligent, rolig och kultförklarad), men framför allt på hans uppenbara nonchalans för sitt ämne och sina läsare. Ju mer jag själv vet om verken desto dummare framstår Nordströms framställningar. Larviga handlingsreferat fylls med på en höft citerade repliker och små men idiotiska faktafel.

Själva boken är fin, stor med blanka bilder, inte minst från svenska uppsättningar, vilket är kul. Det är ju inte var dag man får se Jerry Williams utklädd och sminkad till katt, till exempel. Innehållsmässigt är den emellertid närmast en förolämpning. Dåligt sammanfogad och utan någon som helst analys blir vad som utlovade att vara ett praktverk i det nya årtusendet inte mer än ett lapptäcke – lite fint att titta på, men med ungefär den intelligensnivån.