Lettiska byggarbetare dumpar lönerna i Vaxholm, vilket leder till konflikt mellan företaget och det svenska facket. Slovakiska arbetare jobbar för 10 kronor i timmen på en svensk Volvo-fabrik, och Metall sätter press på företaget att agera. Det är bara toppen av ett isberg, några av de fall där den svenska fackföreningsrörelsen har haft att möta ett – i och för sig inte nytt, men växande – fenomen av utländsk arbetskraft i Sverige.

Hittills har facket i hög grad hanterat situationen genom att sätta företagen i blockad, och kräva att de utländska arbetarna antingen tar jobb för samma lön som svenska arbetare – eller förpassas ut ur landet. Lönedumpare tolereras icke. Frågan är om det är en strategi som är hållbar i längden?

Den utveckling vi nu ser i Sverige påminner i hög grad om vad facken i USA länge har upplevt. Landet var länge väldigt öppet för immigration, vilket gjorde att många arbetsföra sökte sig dig i jakt efter jobb och inkomst. Under modernare tid har USA:s gränser stängts allt mer, men ändå fortsätter invandrare att söka sig dit. Landet har samtidigt oerhörda klasskillnader och extremt låga sociala skyddsnät. Allt detta bidrar till en situation där arbetslösa och/eller låginkomsttagare snabbt sätter press på arbetsförhållandena för andra arbetare.

Det dominerande amerikanska facket, AFL-CIO, tacklade länge den här frågan genom att först och främst vända sig till en liten elit av arbetarklassen, framförallt manliga, vita industriarbetare. Här kunde man i hög grad motverka den nedåtgående spiralen av löne- och arbetsmiljöpress genom enbart värna den egna medlemskårens intressen. Att man inte brydde sig om många av de värst utsatta på arbetsmarknaden, och var helt ovillig att försöka organisera dem, var tydligen ett mindre problem för många av fackets representanter. Man kom istället att isoleras och byråkratiseras allt mer…

Men de fattiga – fr.a. då invandrare och etniska minoriteter, liksom kvinnor – skulle inte stillatigande acceptera den här utvecklingen. I den här boken spårar Vanessa Tait utvecklingen av vad hon kallar för de fattiga arbetarnas fackföreningar i USA. Det är ett vilt hopkok av organisationer av olika slag – för medborgerliga rättigheter, feministiska grupperingar, organisationer för arbetslösa, lokala grannskapsorganisationer med mera. Det de har gemensamt är att deras medlemmar utgör underklassens underklass, de allra mest exploaterade, och att de på olika vis försöker kämpa för att förbättra de fattigas arbets- och levnadsförhållanden. Sällan kallar de sig fackföreningar – men de gör allt det som facket egentligen handlar om.

Det här är en hoppingivande bok. Inte bara för att Tait visar att det finns en oerhörd kraft hos och från de fattiga att organisera sig på egen hand, utan också för att deras kamp många gånger leder till framgångar. Minskad diskriminering, förbättrade arbetsförhållanden, höjda lönerÂ… Med tiden har till och med delar av AFL-CIO kommit att inse att det här är en kraft att räkna med, och försökt alliera sig med rörelsen istället för att utesluta dem.

Den svenska arbetsmarknaden är på väg att amerikaniseras. Vilken väg kommer då den svenska fackföreningsrörelsen att ta? Läsning av Vanessa Taits bok kanske kan ge en knuff i rätt riktning.