Redan den store pöten Goethe skaldade ju på sin tid:

O Taschenbuch
O Taschenbuch
Wie schön sind deine Blätter

Gjorde han inte det? OK, men han borde ha gjort det, och jag vägrar ta ansvar för Goethes misstag.

Hur som helst; pocketboken. Min gode vän. Jag vet att många föredrar "riktiga" böcker, inbundna saker som står i jämna rader på hyllorna, med ett snitsigt omslag på utsidan. Böcker man läser med andakt, en kopp te kanske; man ser framför sig ett bibliotek med höga hyllor, en beskärmad lampa och öronlappsfåtöljer. Inget ont i det. Men dels kostar de där luntorna ett par hundra spänn, dels – inte en chans att jag kånkar en sån med mig på t-banan, till stranden, knökar ner den längst ner i ryggsäcken eller slår ihjäl mygg med den på gräsmattan om sommaren.

Nej, det är pocketboken som har gjort mig till bokläsare av stora mått. Jag kan plocka upp den var som helst och läsa i farten. Jag behöver inte bry mig om hur den ser ut i hyllan efteråt – de flesta av mina pocketböcker ligger för tillfället staplade längst in i hyllan i ingen ordning alls – så jag kan göra vad jag vill med den; vem bryr sig om hur en pocketbok ser ut om 20 år? Hundöra, stryka under, knäcka ryggen var 50:e sida eller så, klottra ner telefonnummer, citat och skivtips, låna ut den till folk utan att bli alltför ledsen om den aldrig kommer tillbaka… jag läser inbundna böcker, men när jag läst en pocketbok är den LÄST.

(Nyligen lånade jag ett par pocketböcker av en granne med samma filosofi. Jag har knappt vågat läsa dem. De är HANS, han har knäckt dem på sina ställen, strukit under sina favoritcitat, spillt sitt kaffe på dem; böckerna är signerade, inte av författaren utan av läsaren.)

Det är i pocket jag läst Dostojevskij, Adams, Auster, King och Bibeln. Det är pocketboken som gjort det möjligt för mig, och alla, att få tillgång till hela världens litteraturskatt för en spottstyver – och göra vad fan vi vill med dem. Tycker man Proust eller Strindberg är överskattade tråkmånsar kan man med gott samvete ta 45-kronorsutgåvan och hiva den i soporna, lämna den på bussen eller elda i kaminen med den. Boken gav oss litteraturen; pocketboken gjorde den till vår.

Åtminstone än så länge. Ni vet det här fenomenet som finns i engelskspråkig utgivning med s k trade paperbacks – alltså ett mellanting, en sorts pocketbokens hormonellt störde storebror? Nu har svensk bokbransch tänkt så det knakat och kommit fram till att det ska vi pröva här också. Storpocket, kallas det med sedvanlig fantasi, och den är här snart. Givetvis vill vi väl betala 130 kr för att få en bok med den inbundnas otymplighet och pocketens bräcklighet? En bok som är för stor för att bära med sig i fickan eller handväskan, men lik förbannat ser sliten och ful ut när man läst den och snart faller sönder i sina beståndsdelar efter ett par flyttar?

Någon som gissar att det kommer att dröja lite längre innan nya böcker kommer i pocket?
Någon som gissar att vissa titlar kommer att förbli i storpocket tills de slutar sälja?
Någon som gissar att enskilda titlar i pocket kommer att finnas i print ännu kortare tid?
Någon som gissar att det "smalare" utbudet av pocketböcker kommer att minska till förmån för mer självklara storsäljare i storpocket?

Jag målar fan på väggen här. Vargen kommer, vargen kommer. Det blir nog bra ändå, men det skrämmer mig lite. För, som den store pöten Shakespeare skaldade på sin tid:
To be, or not to be:
That is the question.
Whether 'tis nobler in the mind
To suffer the slings and arrows of outrageous profiteers
Or to take arms against a sea of troubles
Reading Donna Tartt one-handed
While holding on to the subway pole with the other?