Jag vet inte om barn alltid är omoderna eller om jag var ett ovanligt omodernt barn. Jag lutar åt det senare. Jag läste mycket böcker men knappast några skrivna efter 1950, och övertog i förstärkt form mina föräldrars värderingar. Den skarpaste distinktionen enligt min bedömning gick mellan "yta" och "innehåll". Den löpte genom allt från kultur, mat och bruksföremål till människor. Det fanns exempelvis nyskrivna böcker med sexigt formgivna omslag och bra baksidestexter, och sedan fanns det ryska klassiker i slarvigt uppsprättade kartongutgåvor från 1930. De senare hade i motsats till de förra ett innehåll och var därför överlägsna. Samma förhållande rådde mellan wienklassicism och techno. Jag var osårbar för populärkulturella trender och blind på båda ögonen.

Med den utgångspunkten hade det varit konstigt om jag begripit någonting alls av Douglas Couplands genombrottsroman "Generation X", som jag kom över när jag var tretton. Det är historien om tre unga avhoppare från det amerikanska projektet som flyttat ihop i Nordamerikas marginal, Kaliforniens ökenområden, för att genom att berätta historier och drömmar för varandra återfinna känslan av mening. Så mycket mer händer inte. Berättandet får sin speciella karaktär av de täta och detaljerade liknelserna. En soluppgång kan vara röd som en Lexus en fastighetsmäklare i Toronto kunde ha hyrt för att imponera på en utvald, ung och snorrik kund med hästsvans och italiensk kostym på samma gång. Man vaknar på morgonen och känner sig som en roddare på INXS-turné, som ligger sömnlös i ett badkar med silvertejp runt armen och ser Australiens vita sol slå mot hotellbalkongens korrugerade räcken. Ofta är liknelsen så specifik att den i sig själv blir en berättelse som kallar på läsarens uppmärksamhet, ibland hamnar rentav den faktiska situationen i skuggan av de andra situationer som den jämförs med. Genom språket, och genom det skrämmande allmänbildade berättarjaget, öppnar sig ögonblicken mot varandra. Läsupplevelsen blir framförallt en upplevelse av hastighet, berättelsen blir en simulation av den accelererande moderniteten. Ett dokument över ett samhälle som saknar centrum och proportioner, som flimrar alldeles planlöst, och i en ofattbar hastighet.

Mycket riktigt begrep jag nästan ingenting. Men jag blev väldigt kär. Jag blev kär i texten och genom den kär i allt det som jag tidigare skyggat för. Jag ville vara en del av flimret. Att Coupland avsåg sin bok som en kritik förstod jag inte alls, hans karismatiska prosa fick ju allt från överdoser till ökentristess att kännas intressant. Framförallt lärde den mig att uppvärdera just sådana impulser som jag tidigare föraktat. Jag förstod hur man kunde bli fascinerad av en skinnjacka, eller älska en speciell sorts tegel. Att vara intresserad av världen, förstod jag, är att vara intresserad av världens yta.

Ibland när jag tappar bort från känslan och återigen känner för att gå in i depå, stänga in mig någonstans med mina ryska kartongutgåvor och min wienklassicism, så återvänder jag till "Generation X". Den får mig ofelbart att längta tillbaka till "nu".