När man var liten fanns det inget som helst negativt över ens födelsedag. Det var ju en dag när man fick vara i centrum och framförallt en dag när man fick presenter. Att bli äldre hade också sina fördelar genom att man för varje år passerade någon ny åldersgräns. Men alltför tidigt i livet sker en förändring. Saker får man ju snart råd att köpa själv och den sista legala åldersgränsen är den för de allra flesta 25-åringar ganska ointressanta; rätten att få adoptera. Därmed blir ju födelsedagen i bästa fall en dag där man bara konstaterar att man blivit ett år äldre och i sämsta fall något att få ångest över. Huvudpersonen i Precis så illa är det ska precis fylla trettio. Hon får ångest.

Modernista väljer att lansera Precis så illa är det som en fristående uppföljare till debuten Får i mig mer liv än jag är van vid och av de två orden är det snarare fristående som utmärker. För det är egentligen bara temat om synen på sig själv som misslyckad som går igen. Där debuten, som det står skrivet på baksidan, är en syrlig nutidssaga är uppföljaren mer som en syrlig generationsroman.

Här är det inte ett utomkroppsligt berättarjag som på avstånd bara betraktar, utan här är huvudpersonen, Rakel, i högsta grad en verklig person som själv påverkar händelserna. Även i formen skiljer sig boken där de ibland väldigt korta men välskrivna scenerna, som ofta bara tar upp några rader per sida från debuten, utbytta mot en mer traditionell berättarteknik. Istället för ögonblicksbetraktelser består uppföljaren av kapitel med en början och ett slut. Och, eftersom det rör sig om levande personer, en dialog. Mitt i all nutid finns även en dåtid som hela tiden gör sig påmind, inte minst i ett antal drömscener som ganska väl vävs in i handlingen.

Handlingen som sådan är egentligen helt ointressant. Rakel är inflyttad från Öland, har en examen från kulturvetarlinjen men jobbar på ett kafé och har efter mycket kringflyttande fått ett eget hyreskontrakt i Bagarmossen. Nu ska hon dessutom fylla trettio. Det har hon ångest över och räknar ner timmarna till 18:30 den dagen då hennes födelsedagsfest börjar. Men om handlingen består av ett ointressant lyxproblem så gäller det knappast för Rakel som karaktär. Hon ser sig själv som i första hand otursföljd och i andra hand som misslyckad. Vidare har hon en hel del issues, tappar lätt humöret och sätter sig ofrivilligt men högst medvetet i en hel del jobbiga situationer. För den läsare som inser att Seinfeld är mer socialrealism än sitcom framstår hon trots allt som en ganska vanlig tjej i 2000-talets Stockholm. Lite som en ABC-förortens girl next door.

Att läsa denna typ av samtidsroman, med lite relationer, lite festande och lite allmänt livsfilosoferande men där huvudpersonen inte är den typiska blaséartade och vacker-på-ytan-men-tom-inombords-schablonen är uppfriskande. Här ligger också styrkan i Mos författande: att hon kan ge ett samtidsavtryck som ligger verkligheten för ett större flertal nära och samtidigt göra det med värme – utan att för den skull avvika från en bitterljuv komik inför sina allt annat än perfekta karaktärer. Det gör hon oavsett om det är som sagoberättare eller som generationsromanförfattare. Därför ser jag också fram emot att se vilken form hon väljer att spegla sin samtid i inför kommande romaner.