Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9146212442 |
Sidor | 296 |
Att arbeta fram en antologi är att direkt utsätta sig för kritik av allehanda slag från förståsigpåare och självutnämnda experter ungefär på samma sätt som när läsarna hör av sig till rock-och filmtidskrifters "bästalistor". När ordet beat nämns i litteratursammanhang så skulle det vara kardinalfel att inte ha Burroughs, Kerouac och Ginsberg som bollar i första serven samt Ferlinghetti, Corso och Snyder i den andra.
Redaktörerna kan verkligen sitt "gebeat". Gunnar Harding har rest med den amerikanska undergroundkulturen sedan 60-talet. Vad han inte vet är inte värt att veta, detsamma kan sägas om hans analyser och sammanställningar av den föregående litterära proteströrelsen- "ismerna"- i början av decenniet. Per Planhammar stod Ginsberg mycket nära under dennes sista tio år och har dessutom översatt en del av Kerouacs skrifter.
Hardings inledningskapitel "Hur allt började" är en ypperlig introduktion till "manifestet" och det är intressant att fundera över om beatgenerationen kan jämföras med andra rörelser. Utövarna har så pass olika personligheter men givetvis gemensamma nämnare som när man på enad front attackerar det kapitalist-industriella samhället under 50 och 60-talet och tillika främjar den inre personliga frigörelsen. Beat betyder "utslagen från och nedslagen av" det normaliserande och likriktat styrda amerikanska samhället. Harding för ett resonemang där han förfäktar ett gemensamt manifest á la dadaism, futurism och surrealism men parallellt driver han tesen om bejakandet av de inbördes olika individualisterna. Varje författare får en förnämlig presentation som gör att vilken läsare som helst ges möjlighet att stifta en närmare bekantskap.
I William Burroughs fall blir urvalet av texter missvisande, då endast hans slutord finns representerat, i och för sig med långa tillbakablickar över hans vilda liv. Läsningen framkallar känslan av ett utdraget dödsryck på väg in i tunneln. Täta och korta nedslag i romaner som "Junkie", "Nova express", "The naked lunch", "The exterminator", och "Cities of the red night", skulle ha givit både oss och honom en rättmätigare bild av hans hyper- (och sur)realism tillika ideer om science fiction. Vilde Bill har vänt och vridit på det mesta och outtröttligt sprängt konventioner både vad gäller form och innehåll. I hans digra produktion finns mycket att vaska fram.
Jack Kerouacs sidor lider av samma syndrom men det verkar mera medvetet, antagligen för att tvätta bort ryktet av honom som alkoholiserad, liftande rumlare och i stället sätta glansen i ljuset av buddhismen och zenfilosofin – åt vilket håll han strävade – men varför inte även ta med åtminstone "solon" från "On the road", "Dharma Bums" och "The subterraneans", vilka grundlade hela beatlitteraturen rytmiskt-prosaiskt.
Ginsberg är bättre representerad från 60- till insomnandet på sena 90-talet och i flertalet dimensioner men trots allt borde ett kortare citat från "Howl", verket som poetiskt iscensatte beatlitteraturen, ha funnits med om antologin ska kallas Beat.
Bättre balans finns både hos redaktören och bokförläggaren Lawrence Ferlinghetti och autodidakten Gregory Corso vars dikter innehållsligt och rytmiskt ger tydligare konturer av andemeningen med beat. Gary Snyder är, tack vare sina referenser till naturen, ekologi och zenbuddhismen den mest tidlöse i antologin och förmodligen den som tacksammast kunnat väljas utifrån. Allt han skrivit är ju så rent, öppet, enkelt, världsligt och andligt. Här kommer jag med nya ögon att gå tillbaka till hela hans produktion och har för mig själv redan utnämnt honom till nobelpristagare (när han nu uppnått 75 år!?).
Antologin rymmer tre namn till:
Michael McClure som bidrar med sexuell frispråkighet, vilda metaforer och tygellösa associationer, dock i nygamla spår som "pionjärerna" redan stakat ut. Det är ändå tidstypisk läsning men kunde, utan författarpresentation, ha stoppats in i en antologi om europeisk 1900-tals modernism. Inte många hade reagerat.
Anne Waldman fortsatte ekandet in i 70-talet och var den första kvinnan som tog till orda. (Älskarinnor och flickvänner till de banbrytande nöjde sig med att skriva biografier över männen.) Hennes portalverk "Fast speaking woman" skulle ha givits mer utrymme men inget skulle å andra sidan ha tagits bort, eftersom det är tack vare henne vi får klart för oss länken mellan beat och punk och i viss mån rap.
Patti Smith – ikonen för rock och poesi under 70-talets New York är också sparsamt utlagd men viktig information är hennes hänvisningar till de tidigare beatförfattarna samtidigt som hon även inkorporerar Rimbaud, Jim Morrison och stora delar av 60-talets rock dekadens.
Den tydligast lysande röda tråden i antologin är att de utvalda verken refererar till varandra, givetvis mest de yngre till de äldre och vid en andra genomläsning faller dessutom pusselbitarna bättre ihop och helhetsintrycket blir klarare. Gemensamma anfäder (undantaget Burroughs – som lutar sig mot de franska symbolisterna och F.C. Celine) är William Blake och Walt Whitman.
Men det saknas namn. Hur man kan utelämna Neal Cassady, legenden vars liv var beat och som alla författarna, förutom Burroughs, gestaltade i sina verk? Bokens sista åtta (8!) sidor är en intervju med hans fru. Dessutom borde Herbert Huncke (kallad junkie) ha omnämnts och likaså Peter Orlovsky, Ginsbergs livspartner. Alla dessa tre skrev verk som på något sätt måste vara representerade i en antologi om Amerikas mest progressiva, banbrytande och revolutionerande litterära rörelse. Nämner man Patti Smith med syftet att förena poesi med rockmusik borde också "The Fugs" med frontfiguren Ed Sanders ha fått ett eget kapitel.
Jag förstår dilemmat med att sovra, samt motivera deltagandet och urvalet i antologin om Beatlitteraturen. Någon gång ska punkt sättas och pennan vila, likaså ögonen. Antologins innehåll sätter många tankar i rörelse och jag rekommenderar att ta varje kapitel för sig.
Författarna förtjänar den uppmärksamheten.
Publicerad: 2005-10-01 00:00 / Uppdaterad: 2005-10-01 00:00
En kommentar
Intressant recension skriven av en man som förefaller vara väl insatt i ämnet. Vilket genomslag hade Beat-rörelsen i det litterära Euopa, undrar jag ?
#
Kommentera eller pinga (trackback).