”Vadå, Dracula har väl inte funnits på riktigt?” sa farsan när jag berättade vad boken handlar om. Och det är ju Bram Stokers fel alltihop. Han behövde ett namn till sin vampyr, bläddrade lite på måfå i en historiebok och hittade en rumänsk furste från medeltidens sista flämtande sekunder. ”Ah, han passar perfekt.” Och av den visserligen grymme och fruktansvärde härskaren Vlad Tepes blev ett på mer än ett sätt odödligt monster, och var gränsen mellan de två går är inte helt lätt att veta längre.

Just den där förvirringen mellan den historiske och den mytiske Dracula är det Elizabeth Kostova leker med i Historikern. Här får vi följa tre generationer historiker (på 30-, 50- och 70-tal) i deras jakt på det de först tror är en myt – men visar sig vara alltför sant. Jodå, den gamle fan är minsann vid full vigör även 500 år senare, och att forska i hans liv visar sig vara långt ifrån ofarligt. Plötsligt blir de förföljda av mystiska personer med bitmärken i halsen som inte vågar sig ut i solsken. Inga (post)moderna rock’n'rollvampyrer à la Rice, Brite eller Whedon här; mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, och han är inte att leka med.

Jag kan inte riktigt ignorera detta: Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers… Visst, på många sätt påminner Historikern en hel del om den där lila boken som ALLA läst de senaste åren. Men Kostova är något Brown inte är – en riktigt bra författare. Hon kan skapa personer och miljöer som är mer än pappfigurer och turistguidekopior, och även om boken för det mesta satsar på att hålla spänningen uppe och få oss att vända blad får man aldrig känslan av att hon dummar ner det; det är genomtänkt, levande och – paradoxalt nog – i sin uppenbara påhittad-het mycket mer övertygande som roman än den där andra boken. Som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den absolut värd att plöja, något jag gjorde med stort nöje under mellandagarna.

OK, lite kan jag störa mig på ett par saker – som exempelvis att det blir väldigt fånigt när varenda person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan… och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop utan att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men som sagt, för att vara en äventyrsroman är Historikern förvånansvärt genomtänkt, och för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke… vi får ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst, och blandar högst verkliga händelser som Konstantinopels fall och det poststalinistiska Centraleuropa med rena påhitt och myter på ett sätt som får åtminstone mig att längta efter att ge mig ut på resande fot. Med Dracula, ett par historiska verk och för säkerhets skull en knippa vitlök i bagaget.