Den unga journalisten Samia reser tillbaka till Damaskus efter att ha bott i USA under sin uppväxttid. Här har hennes far tidigare varit verksam som diplomat, och före det har farföräldrarna varit engagerade som missionärer. Bakom sig lämnar hon mannen Isak. I Syrien hittar hon istället andra män -affärsmannen al-Nuqta och musikern Jameel. Mellan dem utvecklas en kärleksrelation, över kulturella och religiösa gränser.

Hermann är en god iakttagare av de många små detaljerna. Boken skildrar ingående och träffsäkert många av de små kulturella särdrag som kan märkas i mötet med den främmande kulturen. Den arabiska kulturens många tecken och symboler – och kulturkrockarna som så lätt uppstår när en västerlänning inte är medveten om dem – fångas genom bokens olika berättar-jag.

Dessa berättar-jag är dock något av bokens dilemma. Hermanns bok är helt skriven ur jag-perspektiv, men problemet är att det består av sex olika jag som växelvis tillåts komma till tals. Eftersom det inte alltid är särskilt tydligt vem det är som talar blir jag tidvis ganska förvirrad vad gäller vem ett stycke verkligen handlar om.

Bokens kärleksrelation känns inte heller särskilt engagerande. Att boken är lokaliserad till Syrien/Mellanöstern verkar faktiskt inte tillföra boken särskilt mycket. Den ene av de två syriska älskarna, al-Nuqta, reciterar förvisso ofta Koranen – och alltid verkar han kunna hitta något citat för att kunna rättfärdiga sitt handlande. Men utöver det känns det paradoxalt nog inte som om den arabiska kontexten har någon större inverkan på bokens handling.

De träffande beskrivningarna av det ytliga mötet med det främmande matchas inte av en lika träffande beskrivningen av de bakomliggande förhållandena. Det hela utvecklas till en tämligen ordinär kärlekshistoria, möjligen placerad i en mindre ordinär kontext.