Det börjar med att de får varandra. Två förälskade tonåringar, Adrian och Marta. Han är bondson och hon statarjänta, så riktigt vad föräldrarna och byn förväntar sig är det ju inte. Men ren, passionerad ungdomsförälskelse.

Så vill inte Marta mer. Hon är rädd att bli fast på den döende landsbygden, fast i samma hjulspår som föräldrarna, fast i landets snäva ramar och hårda sociala kontroll. Hon bryter upp och ger sig av till Stockholm.

Något år senare följer Adrian efter, men nu är de unga tu främlingar för varandra och lever sina liv i staden parallellt. Någon gång stöter de på varandra. Det blir korthuggna, aviga möten där ingen av dem kan förlåta sveken, stoltheten och ängslan.

Båda är de otåliga och äregiriga. Vill komma upp sig, tjäna pengar, möta oanade äventyr. Komma hem till bygden på tillfälligt besök och nonchalant triumfera.

Mötet med staden och den pulserande, lockande Kungsgatan i dess hjärta blir brutalt. Med Kungsgatan skriver Ivar Lo-Johansson en obarmhärtig roman om urbanisering och föräldrauppror, om de möjligheter och inte minst farligheter som uppstår när människor slipper ifrån kontroll och tradition på landsbygden och står skyddslösa mitt i det okända.

När Kungsgatan gavs ut första gången 1935 orsakade den skandal – och i förlängningen naturligtvis succé. Skildringen av stadens mörka lockelser, av sexualitet, prostitution och inte minst de ”skamliga sjukdomarnas” hela helvete är påtagligt, drabbande obehagliga.

Kungsgatan är en intressant skildring, ofta med köttiga, mättade liknelser, av ett Stockholm där ”lösdriveri”, att inte ha ett lagligt arbete, ännu var olagligt och där en kvinna som spred könssjukdomar kunde dömas till tvångsarbete, men också ett Stockholm som hunnit mynta begreppet Stockholmsäktenskap för samborelationer. Förhållandet till landsbygden är komplext. Ingen vill låtsas om att de inte infödda, fast de flesta kommer från landet. Sena supnätter eller vackra picknickdagar romantiserar man och längtar tillbaka.

De ville vara nära marken. De strävade envist tillbaka till varm, rykande mylla. De var bönder. De trodde på jorden. De trodde på gräs och sand. De trodde på regnet, som kommit efter den förtärande värmen, men de talade inte längre om det. De ville inte. Det var som om de inte vågade. De behöll det som en hemlighet, inuti bröstet, som kunde bli varmt bara av gräs och jord. De lekte främlingar, så gott de kunde, och snart skulle inte någon kunna lägga märke till deras svaghet mer.

Flytten till staden är inget mindre än en revolution, och ingen oblodig sådan. Plötsligt står människor och svajar, människor som aldrig behövt eller kunnat påverka vilka de är eller vilken deras uppgift är, står plötsligt lösa, fria, ensamma. I samma andetag är Kungsgatan en ung roman, en roman om att göra sig fri från föräldramakt och försöka reda ut vem man är och vad man vill, om att bli vuxen och desillusionerad.

Lo-Johansson skriver en nästa generations Röda rummet, där Adrians uppror, strävan, iakttagelser och besvikelser utgör en ganska löslig stomme. Marta-karaktären blir lätt någon sorts sekundär huvudperson, ibland borttappad och underordnad Adrians utveckling. Inte desto mindre är det ett fint försök till kvinnlig huvudperson av en av få manliga arbetarförfattare som ens försökte.