Årligen polisanmäls omkring 2000 våldtäkter i vårt land. Mörkertalet är förmodligen mycket stort, så det är åtminstone ingen överdrift att konstatera att tusentals kvinnor varje år får sina liv förstörda – enbart i Sverige. Katarina Wennstam har i sin tidigare bok Flickan och skulden tittat på synen på våldtäktsoffren. I den här boken följer hon upp det arbetet genom att granska hur samhället ser på våldtäktsmannen – och hur det avspeglar sig i den kvinnosyn som våldtäktsmännen har.

"När testosteronet slår till kan ingenting stoppa en kille", säger TV-"doktorn" Dr. Phil. Och just precis så verkar också det svenska rättsväsendet ofta se det – när en kille blir kåt förlorar han all kontroll över sig själv. Då finns det ingenting som kan hejda honom, allra minst han själv. Ibland känner jag mig närmast förolämpad av att läsa detta – inte av vad Wennstam skriver – utan av denna rättsapparatens fruktansvärda syn på män som totalt driftsstyrda varelser. Men tyvärr är det en föreställning som det offentliga, svenska samhället bekräftar genom att betrakta det som en förmildrande omständighet om killen i detta tillstånd skulle våldta en kvinna. Skulden läggs istället på kvinnan som tidigare under kvällen har flörtat, klätt sig utmanande eller på annat sätt fått killen kåt.

Vilka är då männen som våldtar? I det vanliga medvetandet återfinns ofta två stereotyper – invandrade unga män och mentalt störda män. Och har man den uppfattningen om våldtäktsmän är det inte att förvånas över – det är exakt den bild som massmedia ger av den uteslutande delen av våldtäkterna. Våldtäktsmannen som ett monster. Men Wennstam ägnar stor möda åt att försöka tränga bortom dessa stereotyper. Ingen tjänar på falska, svart-vita bilder av våldtäktsmannen, menar hon. Tittar man på statistiken talar den ett helt annat språk. Det stora flertalet av våldtäkter begås inte av monster, utan av en vän eller bekant, vanligen i hemmiljö. Och en klar majoritet av våldtäkterna begås av "svenska" män (även om "invandrare" är överrepresenterade i statistiken, dvs andelen "invandrare" bland de som är dömda för våldtäkt är högre än "invandrarnas" andel i det svenska samhället). Men det förtigs helt i media.

Så för att ta reda på vilka våldtäktsmännen egentligen är reser författaren bland annat till Bärby-hemmet, som försöker behandla unga våldtäktsmän. De hon möter är unga män (alla av "svensk" härkomst) vilka till synes inte verkar vara några galningar. Och i verkligheten, menar Wennstam, kan våldtäktsmannen se ut nästan hur som helst. Han kan ha i princip vilken social och etnisk bakgrund som helst, vilken utbildning och inkomst som helst, vilket socialt liv och umgänge som helst. Våldtäktsmannen kan vara såväl snygg som ful. Det skulle kort sagt kunna vara vilken man som helst.

Jag måste erkänna att jag till en början omedvetet ryggar tillbaka inför detta. Våldtäktsmannen kan vara vilken man som helst. Det är en sanning som är svår att ta till sig. Och den svårigheten är jag inte ensam om att uppleva. Tvärtom – det är många som har behov av att behålla bilden av våldtäktsmannen som ett monster. Och det återspeglas också i hur samhället ser på och behandlar våldtäkter – att våldtäkter enbart eller åtminstone huvudsakligen begås av vissa grupper av män. Är du en socialt väletablerad, svensk man är chansen att du blir trodd i en våldtäktsrättegång avsevärt större än om du har en icke-europeisk bakgrund. Är du ung, snygg och framgångsrik behöver du inte våldta någon, för kvinnor vill ha sex med dig ändå. Det är en syn som svenskt rättsväsende indirekt bekräftar genom sina domar.

Det finns inga enkla schabloner för vilka våldtäktsmännen är. Ändå finns det förstås vissa faktorer som många av våldtäktsmännen har gemensamt. I ett ord sammanfattar Wennstam mycket av det i "utanförskap" – att man har dålig social förankring av olika anledningar (etnicitet, missbruk, mentala problem). En annan faktor är en extremt förvriden kvinnosyn, vilket många fått inte minst från porrfilmer. I många fall verkar det uppenbart hur de unga våldtäktsmännen hämtar sina berättelser från dåliga porrmanus.

Boken skildrar ingående många våldtäkter, inte sällan ytterst brutala sådana, hämtade från olika rättsfall. Det handlar om överfallsvåldtäkter såväl som våldtäkter av en äkta make eller pojkvän i hemmet. Singel- såväl som gruppvåldtäkter. Och många gånger handlar det inte bara om våldtäkt i sig, utan därtill om direkt tortyr, ibland vid upprepade tillfällen. Det är inte utan att det vänder sig i magen på mig när jag läser somliga av dessa skildringar. Det är oerhört svårt att förstå hur somliga män kan utsätta kvinnor för den behandling de gör. Och jag känner ibland att stereotypen om monstret – den mentalt störde våldtäktsmannen – kommer smygande tillbaka. Vill inte tro att somligt av detta kan ha begåtts av vilken frisk och sund man som helst, vill inte se att det skulle kunna finnas något som liknade honom med mig…

Det borde inte vara så att kvinnor ska behöva förändra och inskränka sitt liv av rädsla för att bli våldtagna. Det borde inte vara det, men just så är det; männens våldtäkter blir och förblir allt för ofta enbart kvinnors problem. Men det är män som våldtar – och problemet ligger därför hos männen. Därför har också alla vi män ett ansvar, menar Wennstam – ett ansvar att förändra det kvinnoförtryck som fortfarande kvarstår, och för vilket våldtäkter är ett extremt uttryck.

Wennstams bok upprör, stör och rör om. Och det är precis vad som behövs.