Jag har alltid haft en vag ovilja inte bara mot solsemestrar i allmänhet utan också mot resor till de platser som är traditionella backpackerresmål – Indien, Thailand, Vietnam. Jag har trott att obehaget varit kopplat till mig personligen och min svenska ovilja mot trängsel, svett och att bli påflugen av försäljare vid varje gathörn. Min ovilja mot situationer utanför min kontroll.

Men nu tänker jag att den kanske inte bara handlar om den oviljan. Nu har jag läst Jennie Dielemans Välkommen till paradiset, en reportagebok om turistindustrin. Dielemans rapporterar från favoritresmålen för såväl dagens som gårdagens turister – både Mallorca och Khao Lak med andra ord -, hon beskriver hur synen på semester och på resandets syfte förändrats, och hon intervjuar lokalbefolkning såväl som turister på de platser hon besöker.

Det är lättläst och väldigt intressant, och mer eller mindre jobbigt. Lite jobbigt i beskrivningarna av högst normala turisters konversation när man känner igen sig själv alltför väl, och mycket jobbigt när man upplyses om hur Thailand – det land där invånarna av Thailandsfrälsta alltid beskrivs som så fantastiskt vänliga och välkomnande – utnyttjar burmesiska flyktingar för att bygga sina lyxhotell. Burmeserna får ofta arbeta utan betalning, de är instängda i läger under all tid när de inte arbetar och de måste ständigt se upp för att inte bli utsatta för polisens trakasserier. De har inga rättigheter alls, erkänns inte som flyktingar av Thailand och lever därför alltid under hot att bli tillbakaskickade till hemlandet – där det är ännu värre.

I Dominikanska republiken kan inte landets egna invånare längre utnyttja stränderna, de är reserverade för de all-inclusivehotell där väldigt lite av turisternas pengar går till lokala entreprenörer. I Phuket drar barerna där man kan köpa sex inte bara äldre män utan även par på jakt efter spänning, unga tjejgäng och medelklassfamiljer. I norra Vietnam går turister på guidade turer till byar där ursprungsfolken bor, för att förfäras och förtjusas av deras vackra kläder och enkla liv. Och någonstans bland de här berättelserna får jag syn på den där känslan jag har gått och burit på. Kanske är den också orsaken till varför jag föredrar europeiska städer och Sverigepriser framför varma, leende resmål där allting kostar ingenting.

Det är för att när jag kommer till Paris så är inte fransmännen där för min skull. Deras överlevnad hänger inte på att jag fotograferar dem och köper saker på deras marknader. De tvingas inte fortsätta leva ”typiskt franskt” för att jag ska kunna gå och titta på dem när de lever så. Jag kanske gör det och tror det men det skiter de i så fall i, de har råd att skita i det.

Men i norra Vietnam måste familjerna fortsätta att tvätta för hand och bära uråldriga klädedräkter, eftersom de annars inte skulle vara intressanta för turister. De kan inte välja själva om de hellre vill flytta till en stad, köpa lyxvåning och starta nattklubb. De har inte den ekonomiska möjligheten, och så länge de inte själva valt att arbeta som levande utställningsföremål så kommer nog min obehagskänsla att bestå. Det är något skevt i verklighetsbilden, och jag tror inte att dilemmat går att undvika i den storskaliga turistindustri som är ett faktum idag. En stor del av de människor man möter på semesterorterna är helt enkelt beroende av oss på ett obehagligt ojämlikt sätt. De är inte där de är, de gör inte det de gör, för att de själva vill det. De gör det för oss.