Att läsa Otystad är för mig som att göra en nostalgitripp, som att flytta tillbaka tiden några år och se saker som de var då, då när jag bodde i staden vars musikliv som behandlas. I boken nämns platser, uteställen och artister som är välbekanta och som till stor del påminner om tiden jag spenderade i Göteborg.

Hur det är att läsa boken för den som inte har samma relation till Göteborg som jag har är jag inte lika säker på. Otystad är visserligen, ur ett musikaliskt perspektiv, både intressant och ambitiös, men jag tror att det är en fördel om man har en viss kännedom om staden och dess utbud för att kunna uppskatta det som behandlas fullt ut.

Boken behandlar en rad olika genrer, där representanter för respektive genre får komma till tals. Artister frågas ut om hur det är, som artist, att verka i staden och hur de ser på Göteborg som musikstad. Klubbfolk intervjuas om klubbmöjligheter och scener i Göteborg, och journalister får svara på frågor om deras syn på musiken och staden som grogrund för skapandet av musik. Det gemensamma temat i boken är, som du kanske redan förstått, Göteborg och musiken.

Otystad är uppbyggd kring en rad intervjuer, vissa med enskilda personer, och andra i grupp. Att boken enbart bygger på intervjuer och knappt någon kringliggande text är den främsta invändningen jag har mot Otystad. Jag saknar att det nära nog inte finns någon beskrivande och förklarande text, att man inte får någon hjälp av författarna. Sida upp och sida ner av dialog blir nämligen utmattande och lite tröttsamt i längden och en miljöbeskrivning, eller lite mer text av förklarande art som ramar in dialogen hade inte varit fel.

Speciellt så är fallet i de delar av boken som jag i nuläget väljer att behandla lätt styvmoderligt. Jag är nämligen genuint ointresserad av hårdrock och då det inte finns en närvarande författare som introducerar mig till ämnet och som väcker mitt intresse känner jag inte att jag har nog motivation till att läsa de intervjuer som anknyter till denna genre.

Mestadels är dock boken intressant, nästan hela tiden är den nostalgisk och jag blir inte förvånad när jag kommer på mig själv med att nynna på låtar med Broder Daniel, ett band jag inte lyssnat på på ett bra tag. Att boken dessutom har en snygg layout gör inte saken sämre.