Att kunna steka en perfekt biff, bli ordentligt full, röka cigarr och göra bort sig ordentligt är några av milstolparna man ska passera innan man kan bli vuxen.

Sättet man ser på världen när man är sexton är idel stora känslor, otålighet och knivskarpa gränsdragningar. Jag minns med saknad mina anteckningsböckers marginaler fyllda med laddade symboler och ord, meningar som alltid avslutades med tio utropstecken eller frågetecken. Spretiga, skrikande versaler som talade om allt från att matten sög till vem som var sötast i klassen.

Svensklärarnas nötande om ett modest och reglerat språkbruk är inte något som går i lag med Solen är en fet gud. Inte heller mogna konstnärsintellektuella världens ideal eftersom boken på pricken avspeglar en tonårings språk med all dess exklamation och barocka språklek. Den är medvetet skriven, och håller faktiskt till sista sidan även om min inskolade logiska hjärna ibland skriker: "Stopp nu! Det där är inte cricket!" Den är en representativ tidsdokumentation av yngre tonåringar idag med alla små typiska detaljer inbakade.

Solen är en fet gud för mig tillbaka till den övre högstadieåldern. Jag blir frustrerad och förbannad och euforisk tillsammans med huvudpersonen Adam. Men mest av allt blir jag generad. Ofta rodnar jag ända upp i hårfästet på grund av hans pinsamma tabbar och klavertramp. Och jag minns mina egna och rodnar än värre. Men på något sätt känns det mysigt. Sentimentalmysigt.

Som kuriosa serveras man dessutom en kortguide till norsk 70-punk (!). Eller vad sägs om norska hjältar som Kjøtt, The Aller Værste! och Sølmord? Eller författarens egna Nakkeskudd som gjorde en demotape som bland annat innehöll en norsk version av Sex Pistols "God save the Queen" med titeln "Gud bevare Kåre og Gro" (som i Gro Harlem Brundtland och Kåre Willoch)?

Även mina kunskaper om Ibsens Peer Gynt har vidgats. ­Pjäsen spelar en betydande biroll i boken – och jag vet också nu att ”podobromhidrosis” betyder ”grav fotsvett” och att i slutet på förra århundradet använde man miljontals mumier som tågbränsle i Egypten av ekonomiska skäl. Eller som Jon Ewo själv avslutar boken:

Om någon undrar vad den här boken handlar om, säger jag bara: Det går i genomsnitt 178 sesamfrön på en McDonalds Big Mac. De flesta amerikanska signalhorn tutar i F-Dur. På medeltiden trodde alla att intelligensen satt i hjärtat. Och vi använder 17 muskler för att le, men hela 43 för att rynka ögonbrynen. Därför sitter kanske leendet lösare än tanken. Kom dessutom ihåg att solen är en …