Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9100579564 |
Sidor | 54 |
Trots den smått kvasiintellektuella titeln visar sig Niklas Törnlunds prosadiktsamling innehålla flera alldagliga betraktelser, som inte lämnar en oberörd här ute i verkligheten. Diktjaget i prosadikterna framträder med en tydlig stämma, ett direkt tilltal ut ur bokpärmarna. Och när det uppträder flera personer i prosadikterna växer de ännu mer, t.ex. som när diktjaget håller på att städa undan skräp tillsammans med grannen i dikten "Klarbär" som börjar:
TVÅ DAGAR AV våra liv har vi vigt åt varandras skräp, min granne knivkastaren och jag.
Det är sommarstugekänsla och det är en sådan pursvensk skildring. Jag gillar det för att de är människor, inte litterära gestalter.
En annan samtalspartner i dikten "Lieman" är Vaclav Andrles onkel från Tjeckien. Landet där sinnebilden för döden är en mor, liemannen är en kvinna (utan lie antar jag). Den dikten börjar på det utmärkta sättet:
HUR KAN EN västanvind vara så kall? Har Golfströmmen stängts av?
Det är vardagsströvardikter (även historieströvardikter) där litterära tankar och filosofer som Wittgenstein och Heidegger får komma in lika självklart som insekter och fåglar. Det är befriande att läsa Jag går mot ett grönt rop på samma sätt som att möta någon man inte mött på länge och märka att samtalet går lätt och ledigt, att det bara fortsätter där det slutade. Jag går ett möte rikare därifrån, men ett möte som inte har förändrat någonting bara fortsatt det som var. Det säger bara att det är gott, att man är på rätt väg.
En del av texterna, det ska jag inte sticka under stolen med, svävar iväg lite för mycket för min del, in i någon buddistisk zen-livsvisdom, men det är mera ett undantag som kan tas som kuriosa. Jag tänker närmast på "Kang rinpoch kora" som enligt en not betyder ungefär "Pilgrimsvandring runt Snöjuvelen". Snöjuvelen är ett berg i södra Tibet.
Men då är Nicklas Törnlund långt ifrån Sverige, det Sverige som jag tycker han skildrar bäst, den isolerade halvön Sverige, som förhåller sig utåt Europa. Jag tycker han ska ut i stugan och skriva in människorna från landsbygden tillsammans med allsköns bråte ur sin lärdom. Då blir det en dialog mellan läsare och diktjaget som jag finner sympatiskt, när han inte pratar förbi mig.
Publicerad: 2003-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-16 13:50
6 kommentarer
Intressant att läsa recensionen; den kändes personlig & uppriktig.
Men min bok heter faktiskt "Jag går mot ett grönt rop" och inget annat, Csabi!
Allt gott,
Niklas Törnlund
#
Rätt. Tack för påpekandet, jag har ändrat det nu.
#
Pinsamt känns det. När jag kommit åter från stugan ute på Hisingen där jag kunde höra det där gröna ropet ifrån skogens grönska…
Slarvigt. Tar i samma andetag tillbka första raden i recentionen. Vad kan någon som skriver fel titel säga om titeln!
Csabi
Hoppas att allt är gott ändå som sagt,
#
Bra att det är rättat.
I övrigt finns det som sagt flera saker i din recension som jag tar till mig. Food for thoughts…
Niklas
#
Niklas-I am an American who lives in Los Angeles,Ca-I am a singer/songwriter and poet.I can not read any other language or understand you on You Tube.:( but more so to say- I have found some of your poetry translated on the web.Find it fascinating as the spoken word. I’d like your opinion on one of my poems. Also-would love to hear you sing in English!! Could you send me recent pics of you. You’re sense of fashion is awesome!! You could one be any cooler? Hartsb4u@aol.com
#
Human Nature {lisa benton}
I want so-to grow in Timothy’s favorite garden
My roots planted deep into his finest soil
He could watch me grow from his back window
With his special nurturing I will struggle out
In his warm sunlight I will bloom
As he passes by my fragrance will cover him only
My brilliant colors reflect the beauty of my maker
reminding him -that he is the creator
My pedals soft- protected by a strong stem of prickly thorns
He waters me with his pride as I gaze up into his eyes of understanding
When he departs at dark -I flourish waiting for his
return
As the moon blames the sun he takes longer and longer it seems
He finally arrives with his knee to the ground -in fogging echos he gasps
As he kneels before me in a wintry frost I chill
In his trembling voice I shiver
His tears are like warm rain falling down upon me
Silvery tools sharp reaching out to grab me
As they cut I begin to wither
Swiftly across the yard I am being carried by his gentle hand
He places me in a vase high up inside his back window
There I could see the garden where I once grew
My pedals now dropping on the wood scattered red-
watching Timothy staring out beside me
two gazing sorrows bleeding in silence are pleading-
I want so- to grow in Timothy’s favorite garden and perhaps one day -he will pick me
again
#
Kommentera eller pinga (trackback).