Jag måste erkänna att jag är svag för sådana här tilltag. Lotta Olsson, som är mest känd som en av Sveriges främsta författare av dagsverser, har i sin senaste bok använt sig av ett hederligt gammalt versmått. Vi är inte bortskämda med dikter skrivna på bundna versmått, så när någon har skrivit en sonettkrans blir åtminstone jag (och många andra som älskar litteratur) glad. Att handlingen dessutom är hämtad direkt ur den grekiska mytologin gör inte saken sämre.

Myten om Orfeus och Eurydike är en av litteraturhistoriens mest använda. Orfeus var son till sånggudinnan Kalliope och en mästare på att sjunga och spela lyra. Han förälskar sig i Eurydike som har oturen att dö på deras bröllop. Med en oövervinnelig sorg rivandes i sitt stackars lyrspelarbröst beger han sig ned i Hades för att hämta tillbaka sin älskade. Dödsguden Hades låter honom få tillbaka Eurydike på ett villkor: Eurydike ska gå bakom Orfeus från dödsriket och Orfeus får inte se sig om, ty då skall Eurydike gå honom evigt förlorad. Naturligtvis kan Orfeus inte bärga sig. Han ser sig om och hans älskade försvinner.

En sonett består av 14 jambiska rader fördelade på fyra strofer. En sonettkrans består av 15 sonetter, vars inledningsrad ska vara identisk med föregående sonetts slutrad. Lägg därtill att den sista sonetten ska bestå av de 14 föregående sonetternas förstarader i rätt ordning och dessutom sammanfatta hela sonettkransen. Att lyckas med en sonettkrans är ett litterärt hantverk av klass.

Den mörka stigen utspelar sig under Orfeus väg tillbaka från dödsriket. Det är också Orfeus som är diktens jag och han förmedlar sina tankar direkt till oss, i den stund han upplever dem. Som sig bör betonas Orfeus som konstnär. Orfeus har genom seklen och i olika skepnader misslyckats med sin färd från Hades, han är så att säga fånge i sin egen myt. Hos Lotta Olsson är han fånge i sin egen dikt; sonettkransens första rad kommer åter i den fjortonde sonettens sista. En sonettkrans sluter sig om sig själv.

Den mörka stigen känns ibland sval, man identifierar sig aldrig riktigt med Orfeus. Om detta egentligen är någonting negativt är svårt att säga, eftersom det ofta är med distans vi betraktar myter. En mytologisk karaktär verkar inte vara något vi sympatiserar med på samma sätt som vi sympatiserar med litterära karaktärer.

Det finns de som kanske anser att det är föråldrat att använda sig av gamla versmått och uråldriga myter. Men det är min övertygelse att författare allt mer kommer att övergå till bunden form i sina dikter och på andra sätt influeras av äldre litteratur, profan och religiös från olika kulturer. Detta som en reaktion mot vad vissa kallar "postmodernism", en term som förblivit innehållslös när det gäller litteratur.