Den där åldern – att vara nitton år och ha fixat ett sommarjobb i stan! Sen bara en gnutta flax för att det ska lösa sig med annat: Att inte hitta till jobbet, att inte känna någon – inte ens personerna som också ska bo i lägenheten.

Beth lyckas med nöd och näppe undvika att stå storögd eller gapande med helöppen mun när hon lämnas av taxin i Greenwich-kvarteren. Fast i brevet hem tvekar hon inför att skriva om människorna hon sett helklädda i läder på trottoaren mittemot. Inte heller tror hon det är lönt att skriva om kackerlackorna hon skymtat i sovrummet där hon just bäddat sina lakan.

Veckan därpå borde allt fokus gälla jobbet. Visst, så blir det för Beth är ambitiös. Men eftersom hon och de tre andra praktikanterna på tidningen ges mindre kvalificerade uppdrag lockar livet med så mycket annat. Många blir de billiga drinkarna och de långa samtalen med väninnan/jobbarkompisen Edie. Pojkar är ett intressant ämne (när passeras gränsen mellan pojke/man egentligen?) och Edie har erfarenheter som Beth ännu saknar. Edie är förtjust i sin adept och Beth är en god lyssnerska.

Jag tycker mycket om hur Meg Rosoff vrider och vänder på den här intensiva vänskapen som innehåller frisk nyfikenhet, gapskratt och äventyr. Den har också inslag av dominant rollinnehavare och lärjunge som inte säger emot. Under veckorna inträffar en rad händelser, stundom gränslösa – trots allt har vi att göra med två föräldrafria unga kvinnor som drar fram i stan under tio veckor. Riskbedömningsförmågan hos nittonåringar kan som bekant vara något outvecklad.

En egen person blir också 1980-talets Manhattan. Mord och rån illustreras inte bara som torr brottsstatistik att läsa om i tidningen, utan gör sig fysiskt närvarande exempelvis i sirenerna från utryckningsfordonen. I stan är det skitigt, svettigt och ruffigt och till råga på allt får invånarna stå ut med en värmebölja som aldrig tycks ta slut. 1980-talet känns igen också på ryktena om den mystiska sjukdomen som i huvudsak drabbar homosexuella och på hur blåögt de vita medelklassungdomarna betraktar sina egna privilegierade utgångslägen.

Hierarkin i vänskapen är huvudspåret i berättelsen och jag blir på sätt och vis Beths partner-in-crime under sommaren. Hon speglar sig i väninnan Edie som kanske inte är så lyckligt lottad egentligen och vad beror den påtagliga kylan mellan Edie och hennes mamma på?

Lärdomar görs – så som i alla vänskaper – och skildringen av hur sommaren utvecklar sig är långt ifrån verklighetsfrånvänd. Det vittnar gärna din inre nittonåring om, som kan berätta om hel del situationer som kunnat landa i katastrof. En gnutta flax löste oväntat det hela.