I sin senaste diktsamling lämnar Anyuru få dörrar på glänt till läsaren. Att vända bladen i Städerna inuti Hall är som att vandra i en labyrint av långa korridorer och märka att man glömt om man är på väg in eller försöker hitta ut ur den. På vägen genom de lysrörsupplysta vindlande gångarna skymtar många andlöst vackra och smärtsamma spegelbilder av vårt samhälle.

Nycklar och lås är ständigt återkommande i texterna. När Anyuru undersöker hur olika sorters lås är uppbyggda förundras jag över människans uppfinningsrikedom när det gäller att komma på olika sätt att låsa in och låsa ute. Genom dessa sakliga beskrivningar av olika låsmekanismer blottläggs vår rädsla och vår vilja att stänga ute och stänga in varandra, vår tro på att låsta dörrar skyddar oss.

Att vakna på centralen utan sina nycklar är att ha ”tappat sina viktigaste små stålbitar Tänder för att bita upp låset hemma”. Att nyckeln liknas vid tänder är ingen tillfällighet, utan en återkommande bild. Det ser ut som om en nyckel har tänder. Tänderna kan fungera som nycklar för arkeologer som vill datera en fossil eller ett gammalt skelett.

I Anyurus texter dyker hotet om våld, fängelse och straff upp i form av till exempel passerande polisbilar, polishelikoptrar och blinkande sirener. Lagen kan, precis som pengar och tid, sägas vara en överenskommelse oss människor emellan som bygger på en gemensam vilja och ett försök till tillit: ”lagen är ett löfte Har du sett min katt ring”. Den fördelar små stycken av frihet till var och en och till de som förbrukar sin frihet genom att överträda överenskommelsen ges inga andra chanser.

Klockor vrids upp med små nycklar och armbandsuret gjordes till modeartikel av ”bombpiloter och artillerister” och hör därmed samman med våld. Pengar är en överenskommelse som endast ger frihet till vissa. Utan nycklar kan överenskommelsen aldrig ändras, eftersom ”omställningen av koden kan endast göras när låset är öppet”.

Språket beskrivs som en kod, ett system av nycklar om man så vill, och dess särart kan endast nås i drömmen: ”han drömmer vad ett ord måste vara för att vara mer än en siffra”. Rätt ljud måste användas för att kommunikationen ska öppna sig, annars blir försöken som när ”hans tankar slamrar ur ett hål i ansiktet”.

Språket i Städerna inuti Hall pendlar mellan att vara sakligt upplysande, till exempel när det gäller beskrivningen av olika sorters lås, och att verka opålitligt, nästan odugligt och trasigt. Skickligt lurar Anyuru läsaren så att man till slut liksom misstänksamt och med skärpta sinnen rör sig i språket ständigt beredd på fallgropar och återvändsgränder.

Allt är historien om erövringen, menar Anyuru, och denna möjliggörs med hjälp av hotet om våld. I Städerna inuti Hall är människorna slavar under våldet, oavsett om det utövas av polisen eller av enskilda individer. Språket och nycklarna ägs av de som har makten, medan de som drabbas av våld och frihetsberövande tystas ned; ”det växer tistelhår på de ljudlösa avslitna huvudena som ligger på det pladdrande fältet”. Bilder av tortyr, övergrepp och hot om våld genomsyrar diktsamlingen:

1
Förhören trappades upp, vakter, förhörsledare
och läkare var närvarande Han tvingades in i lådor,
den minsta bara någon meter hög Läkaren stoppade
tortyren Läkaren övervakade skendränkningen

2
Över hälften av alla överlevande offer
berättar att medicinsk personal var med
vid förhören
Till dödens gräns och tillbaks igen

Att läsa Städerna inuti Hall är en skrämmande och fantastisk upplevelse. Ju längre jag bläddrar mig fram genom de 358 (!) sidorna desto mer återfår jag hoppet och tron på att poesi kan vara tankeväckande, oroande och störande vacker.