Ordböckerna definierar ”melankoli” som ett ”själstillstånd” av svårmod och nedstämdhet – ordet som kommer från den gamla grekiska teorin om människokroppen. Enligt humoralpatologin orsakas melankoli av alltför mycket svart galla. Enligt Svenska Akademiens Ordbok används begreppet inom psykiatrin framför allt för depression orsakad av sjukdom.

Även om titeln på Helena Bobergs senaste diktsamling pekar just på ”själstillstånd” så är det genom vad som pågår i kroppen som dikterna tar form. En sjuk människokropp eller i alla fall en medicinskt betraktad och behandlad människokropp.

Jag skriver från en tyst fläck          diande

en utnött sorg          vill utrota

det sjuka     och det friska

Relativt fåordiga, luftiga sidor signalerar att varje ord har betydelse. Det börjar med ett jag-perspektiv och upplevelsen av den egna kroppen och förlorad kontroll över den.

De har tagit i mig          öppnat upp

skurit loss          ombildat min natur

. . .

Som om jag frivilligt donerat

min tigande vävnad till dessa vålds-

celler          upplåtit mig som moderskepp

. . .

Jagfunktionen          osjälvständig i detta drama

Längre in i boken kommer ett avsnitt där perspektivet och tonen förändras helt. Det är mer distanserat, kyligare, ett medicinskt språk. Här breder texten också ut sig mer och täcker hela sidor, när en människa beskrivs utifrån kropp och symptom.

Hel hudkostym     inga hörbara bi- eller blåsljud        buk

mjuk och oöm   utanför transvaginalt ultraljud      förstorat

ovarium       blodfärgad vätska        rosa in vänster armveck

Allra först i boken, innan den första dikten, är ett citat av Montesquieu:

Vårt sätt att vara på är helt godtyckligt: vi kunde vara på det sätt vi är gjorda, eller på något annat. Men om vi vore gjorda på något annat sätt skulle vi känna annorlunda; ett organ mer eller mindre i vår maskin skulle ha resulterat i en annan vältalighet och en annan poesi; en annan sammansättning av samma organ skulle ha gett upphov till ytterligare en annan poesi.

Utifrån citatet läser jag Röd melankoli framför allt som ett utforskande. Vilka är vi egentligen? Den där kroppen som vi känner oss så hemma i, hur är det egentligen med den? Och hur hänger allt ihop?

Var det      en böld      en kvarkskugga      eller      kristallrosor

som växer ur min kropp           bisarr automat     med    rörliga

döva   inälvor            upptagna         med       att        processa

pulserande           muskelflätor           mineralmassor           cell-

nebulosor            maniskt        makulerade