Nu när julen nalkas fylls alla tv-kanaler med julfilmer. Romantiska, svulstiga och förutsägbara. Du vet efter femton minuter hur filmen kommer att sluta. Det är rätt larvigt och absolut beroendeframkallande. Vem har inte myst och ryst framför Love Actually och diverse andra rullar av lägre kvalle som en glömt titeln på? Det är ett skönt sätt att samla kraft innan julstressen slår på eller under de dästa julhelgerna.

Steget från detta till en julroman är inte långt. Även om boken alltid överträffar filmen. Därför tar jag mig an Jul vid världens ände med energi och nyfikenhet. Och jag blir inte besviken.

Lauren West har ett frilansjobb, en schysst lya och sin katt. Emellanåt drömmer hon om att träffa den rätta. Helst ska han likna mr Darcy. Men så ställs tillvaron på sin spets. Strax före jul får Lauren ett samtal om att hennes syster Abby lagt in sig på rehab. Systrarna har inte haft kontakt på evigheter men Abby har en önskan om att Lauren ska ta hand om hennes fjortonåriga son under tiden.

Naturligtvis visar sig systerns son Zac vara en riktigt vidrig och jobbig tonåring. Trots det bestämmer sig Lauren för att de två ska fira jul på hennes bästa plats på jorden. Moster Eilidhs stuga på blåsiga Orkneyöarna. Där tänker hon att de två i lugn och ro kan bygga upp relationen i väntan på att systern ska bli klar med sin rehab.

Väl på plats i stugan, som för övrigt inte är lika charmig som Lauren minns från sina barndomssomrar, stiftar hon bekantskap med fårbonden Archie. Han är närmsta grannen och visar sig vara mycket behjälplig när saker och ting strular. Dock är han inte det minsta lik mr Darcy. Men som läsare fattar jag snabbt att här kommer romans att spira. Trots olikheter och skilda förväntningar.

Det är faktiskt ingen spoiler att detta utvecklas som en tvättäkta Harlequin-roman. Och vet ni, det gör inte det minsta. Det kan vara rätt härligt att hamna i det universumet. Att vara på en plats där allting andas optimism, lösning och ett gott slut. Att en dessutom får njuta av mysiga men ibland karga miljöbeskrivningar och ömsint mejslade personporträtt där karaktärerna känns mänskliga.

Jag skulle gärna läsa den här boken i en skön soffa eller fåtölj med en bricka med julgodis och ett glas julmust tätt intill. Men den torde även funka fint året runt om du diggar lite sjavig kärlek och finner småfula, knepiga familjehemligheter intressanta. Plus att hjärtat får hänga med från början till slut.