Bofills båge på Södermalm i Stockholm lägger nog de flesta märke till, även den som normalt inte bryr sig om arkitektur och stadsplanering. Bygget är storskaligt, symmetriskt och har sin egen park, ungefär som Stockholms slott. Men det är ju uppenbart ett ganska nytt hus.

Likadant med Norra Hammarbyhamnen. Husen på rad längs kajen frontar med eleganta gavlar, på samma sätt som Skeppsbrons stenhus från 1600-talet – huvudstadens kanske mest ikoniska siluett. Norr Mälarstrand efterapade framgångsrikt Skeppsbron på 1920- och 1930-talen och så gjordes alltså härmningen om ännu en gång i Norra Hammarbyhamnen i början av 1990-talet.

Båda projekten hör hemma i Stockholms postmoderna fas som pågick under och omkring 1980- och 1990-talen. Några välkända signaturobjekt från denna tid är nya riksdagshuset på Helgeandsholmen, Kulturhuset vid Sergels torg, Globenområdet och Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Men det finns också mer vardagliga stadsmiljöer som Enskededalen, Minneberg och Södra stationsområdet.

Byggnaderna från denna tid bryter ofta mot modernismens strama enhetlighet och funktionella enkelhet. I stället finner man gott om detaljer som blinkar mot äldre epoker – valv och kolonner samt fasadmönster i natursten eller kakel. Samtidigt har naturligtvis moderna, industriella byggmetoder och material använts. Bofills båge är till skillnad från Stockholms slott uppfört av prefabricerade byggelement, som en Legobyggsats.

Postmodernismen skulle kanske kunna beskrivas som en revolt mot modernismens anspråk på rationalitet och sanning. Modernismen – eller funktionalismen som den kallas inom svensk arkitektur – har gjort outplånliga avtryck i snart sagt alla svenska städer. Men även postmodernismens kortare era sticker ut och är värd uppmärksamhet. Till exempel kan man fråga sig om inte färg och ornamentik hjälper människor att hitta, något modernismens mer enformiga minimalism ibland ignorerar!

Samfundet S:t Erik och Apell Förlag har gjort en spännande antologi om denna epok där 17 skribenter medverkar, spännande eftersom det är ett stycke nutidshistoria. Boken är angelägen för alla som vill förstå bakomliggande tankar till utformningen av stadsmiljön.

Här finns ett intressant kapitel om debatten kring Bofills båge och även ett fylligt bidrag om planarkitekt Jan Inghe som mer än kanske någon annan utövade inflytande över byggandet under epoken.

Postmodernismens byggnader har många gånger blivit utskällda. Ibland för att de är falska och ytliga, ibland för att de är fascism eller kommunism! Läs och ta en Stockholmspromenad och döm själv.