På en ö utan namn vaknar befolkningen vissa morgnar av att ännu en sak har utplånats. Det tar sig uttryck i en obestämbar känsla i luften och inte förrän man inspekterat verkligheten och talat med grannarna får man fatt i vad som försvunnit denna gång: fåglar, rosor eller speldosor. Den stora floden som flyter genom ön fylls av allt som utplånats, man bränner stora bål och fortsätter sedan sin tillvaro utan att någonsin igen kunna snudda vid minnet av det som utplånats.

Yoko Ogawas klassiker från 1994 beskrivs som en fabel om en tillvaro som präglas av totalitarism. Berättelsen skildras ur en ung författares ögon, och glidningen mellan det konkreta, vardagliga i livet på ön blandas skickligt upp med det fabliskt drömska och uddlösa:

På kvällen var ön ännu tystare. Människorna som var på väg hem från sina arbeten gick med nedböjda huvuden, barnen sprang snabbt in i sina hem, lastbilarna körde skramlande om mig när deras varor var slutsålda på de kringflyttande marknaderna och det bullrandet ljudet från motorer, som verkade vara i dåligt skick, dröjde sig kvar.
Omgivningen fylldes av en tyst stillhet som om hela ön förberedde sig själsligen för det utplånande av någonting som kanske skulle komma att inträffa dagen därpå.

Hos jaget, precis som hos de flesta andra på ön, finns inget motstånd mot att ting efter ting upphör att existera, bara en flyktig undran över hur länge det kan fortgå – vad händer egentligen när omvärlden upphör att existera bit för bit utan att något nytt uppstår? Sedan finns det de som av någon anledning minns allt. De måste hålla sig gömda från den hemliga polisen som upprätthåller ordningen på ön kring alla utplåningar och ser till att de är totala; inte ens i minnet får de utplånade sakerna leva kvar.

De förlorade minnenas ö är en sällsam historia som, trots att det är en dystopi och beskriver ett totalitärt förtryck, är småputtrigt mysig på ett sätt som gör att de obehagliga insikterna och stora tankarna om livet och döden slinker in i sinnet under läsningens gång nästan omärkbart. Mer än att fokusera på det totalitära maskineriet eller människans motstånd, landar berättelsen i människans märkliga förmåga att finna sig tillrätta och uppskatta vad som finns kvar i tillvaron, snarare än det som utplånats.