Så här står det på baksidan av Fejk eller fakta?

Vår värld är full av information. Det är svårt att veta vad man ska lita på. Var det där du läste om bara en myt, eller kanske en faktoid? Det här är en bok för alla nyfikna som inte vill bli lurade!

Vi lever i en tid som svämmar över av information, där vi förväntas navigera mellan myter, halvsanningar och rena påhitt utan att gå vilse. Det är en rätt träffande beskrivning av vår samtid, även om den här boken egentligen riktar sig till 9–12-åringar. Eller kanske just därför. För vem av oss, oavsett ålder, har inte någon gång känt sig lite lurad av något som lät för bra, för roligt eller för läskigt för att vara sant.

Faktoider, får vi veta, är sådana där seglivade små berättelser som klistrar sig fast i kollektivet. En del är rena lögner, andra är mer som folkliga skrönor som ingen riktigt minns ursprunget till. De sprids snabbt, förstås, eftersom de kittlar precis rätt delar av hjärnan: det där som älskar det oväntade, det absurda, det som får oss att dra efter andan eller fnissa till.

Boken lovar att läsaren, efteråt, ska kunna avslöja fler av dessa osanningar. Det är ett ganska stort löfte, men också ett lockande sådant. Och även om målgruppen är mellanstadiebarn är det svårt att inte känna att ämnet är minst lika relevant för oss som redan borde veta bättre. För i en tid där allt kan delas, förvrängas och förstoras på några sekunder är det nästan befriande med en bok som vill reda ut vad som faktiskt är sant, och vad som bara är en bra historia.

Boken är uppdelad i tydliga, nästan skolbokspedagogiska kapitel med rubriker som Myter och lögner, Mat och dryck, Sådant som folk får för sig och Sådant man får höra som barn. Det är en struktur som gör det lätt att hoppa runt, men också en påminnelse om hur många olika områden våra små missförstånd och halvsanningar faktiskt hinner rota sig i.

I kapitlet Myter och lögner stöter jag på en gammal klassiker: föreställningen att en djurunge som blivit klappad av en människa automatiskt överges av sin mamma. Det är en sådan där uppgift som många av oss fått serverad som absolut sanning, ofta med en varnande ton. Men nej, så fungerar det inte alls. Harar, rådjur och andra vilda djur är betydligt mer pragmatiska än så. De tar hand om sina ungar även om en människa råkat peta på dem. Däremot är det förstås fortfarande bäst att låta dem vara ifred. Mamman är nästan alltid i närheten, och både stora och små djur har all anledning att vara rädda för oss. Det är inte särskilt vänligt att skrämma dem i onödan.

Sedan kastas vi vidare till kackerlackorna, dessa små överlevnadsmaskiner som väcker så mycket äckel hos så många. Här blandas myter och fakta på ett sätt som både roar och får mig att vilja hålla fötterna borta från golvet en stund. Det är just den där blandningen av det vardagligt bekanta och det lätt obehagliga som gör att man läser vidare med en blandning av nyfikenhet och en liten rysning längs ryggraden.

I kapitlet Historia fastnar jag särskilt för avsnittet om piraternas ögonlapp. Den där svarta tygbiten som populärkulturen envisas med att tolka som ett bevis på ett dramatiskt sår från en svärdsduell i solnedgången. Men nej, sanningen är betydligt mer praktisk än så. Många pirater bar lapp över ena ögat för att det andra skulle vara redo för mörkret. Under däck var det kolsvart, och när man stormade ett fartyg fanns det ingen tid att stå och blinka sig till mörkerseende. Man bytte helt enkelt sida på lappen och kunde kasta sig ner i dunklet med ett öga som redan var perfekt anpassat. Ett slags analog nattkikare, långt innan någon kom på att uppfinna själva kikaren.

Det är just sådana här detaljer som gör boken så underhållande. Hur en bild vi trott oss känna, piraten med ögonlappen, plötsligt vrids ett kvarts varv och blir något helt annat. Mindre romantiskt kanske, men desto mer fascinerande.

Som helhet är Fejk eller fakta? en sådan där bok som smyger sig på en. Man tror först att man bara ska bläddra lite, kanske lära sig något småkul att briljera med vid nästa middagsbord. Men så märker man att upplägget, de korta kapitlen, de precisa nedslagen, den nästan busiga blandningen av myt och vetenskap, faktiskt gör något med en. Det är pedagogiskt på det där avväpnande sättet som inte låtsas vara pedagogiskt.

Humorn ligger hela tiden och vibrerar i bakgrunden, som en liten blinkning från författaren: ”Du trodde väl inte att du redan visste allt det här?” Och det är just därför den är så lärorik. Man hinner inte värja sig innan man plötsligt sitter där och omvärderar sin egen benägenhet att gå på skrönor.

Jag har till och med haft högläsning ur den för mina vänner, och det är kanske det bästa betyget en faktabok kan få. Att den inte bara informerar, utan också smittar. Att den får vuxna människor att luta sig framåt, fnissa till, protestera, googla. Det är en bok som gör världen lite mer begriplig, men också lite mer förunderlig. Och det är en rätt fin kombination tycker jag.