I slutet av maj i år befann jag mig på en barnboksafton på gemytliga Gamla stans bokhandel. Där presenterades bland annat Skuggan av Anna Höglund. Berättelsen är inspirerad av H.C. Andersens saga med samma namn. En ganska okänd berättelse som verkligen tål att återberättas. Det här är en bok som är svår att genrebestämma. Författaren själv säger att den kan stå på ”konstiga hyllan” men förlaget har sagt att den är för folk mellan 6-9 år. Men jag tycker att den är bredare än så. Som 50 plussare uppskattar jag den massor.

Det börjar med att dagen har gått och mörkret har lagt sig i hörnen. Man kommer hem och man tänder lampan. Kanske är man lite hungrig? Micromat är smidigt och så plingar det när det är klart. Lite nyhetsflöde på det. Gäsp. Det är inte konstigt att den här mannens skugga börjar gäspa, vända och vrida sig. Försöka väcka sin människa genom att kittla, vifta, skoja och väsnas. Helt utan att få någon som helst uppmärksamhet. Människan är helt uppfylld av sin nya laptop.
Då! Skuggan ser helt plötsligt något i färg som skiljer sig ifrån den trista gråskalan. På en balkong tvärsöver skymtar han en rosa rosbuske. Längtan riktigt strålar ut från den uttråkade Skuggan. Och då gör han det, han ploppar sig loss och drar. Klättrar ut genom fönstret och upp för en fasad, svingar sig över ett balkongräcke och in i det rosenrosa okända.

Men på hemmaplan sker intet nytt. Där släcker man lampan, sover, går och jobbar. Men skuggan saknas! Kanske kommer det att växa ut en ny? Men näh, fast det kanske inte är särskilt viktigt?

Tiden kommer och går, och allting är likadant. Något slags tomrum infinner sig men människan tar inte tag i det. Allting rullar liksom på även om det tvivlas, särskilt på nätterna. Orken tryter, man pallar liksom inte längre.
Så ringer det på dörren! Skuggan är tillbaka med en makalös berättelse fylld av färger och äventyr.

Och jag måste faktiskt avslöja att det här är en berättelse om hur det kan gå om man struntar i att lyssna till sitt inre. Det går inte väl. Du har dina chanser men det handlar om att lyssna till ditt hjärta och våga lyssna på yttre och inre signaler. Något som now-a-days inte är helt lätt. Tiden fullkomligen forsar förbi och att stanna upp och andas kräver typ en plan. För alla deadlines flåsar en i nacken som en blåslampa. Nu kanske inte alla våra unga känner så, men helt klart är de påverkade av tidsandan. Och det här med att följa sina drömmar tycker jag också man ska ha som en plan. Att visualisera och ha ett framtidshopp är viktigt. Och ser det grått och hopplöst ut hos dig kanske det blomstrar nästgårds?

Som vanligt är Höglunds berättande knivskarpt men ändå tolkningsbart. Men summan av kardemumman här är iallafall att du har bara ett liv. Så gott folk, vi kan väl försöka göra det bästa av det vi har.

Mitt tips är att läsa den här boken för dig själv eller så läser du den för någon yngre person och så har ni viktiga samtal om livet utefter det som boken väcker.