Det är sällan som faktaböcker ger läsaren chans att helt omvärdera sin förståelse av historiska händelser. Detta är precis vad som inträffat när fysikern Carlo Rovelli skriver om naturvetenskapens födelse i den grekiska staden Miletos (beläget i dagens Turkiet). Det är en skildring av en tidsepok i mänsklig historia där man får insyn i hur människor tänkte före grekerna (runt 500 f. kr) och vilka konsekvenser deras konceptuella innovationer fick för vår förståelse av hur naturen fungerar. Carlo Rovelli är italiensk  kvantfysiker med djup förståelse för både vetenskaplig teori och vetenskapens historia. Detta gör att han befinner sig i en unik position att tolka de återstående fragment som finns kvar av Anaximanders skrifter. Läsaren  ges en kontext och kan därför förstå den konceptuella revolution som Anaximander initierade. Boken är skriven på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt. Rovelli lyckas bra att skildra komplexitet på ett sätt som en lekman kan förstå.

Det största skiftet som sker under 500-talet f.kr. är från religiösa trosföreställningar (exempelvis att åska orsakas av Zeus) till att man istället försöker finna djupare förklaringar till naturfenomen. Ingen kultur hade gjort detta före den grekiska kulturens storshetstid. Det kan framstå som delvis onaturligt att ifrågasätta tidigare dogmer då dessa inger människan en känsla av trygghet, av kontroll. Tidigare kulturer hade haft ‘filosofiska system’, skapade av tänkare, som inte ifrågasattes av deras efterföljare. Thales (625 f.kr – 545 f.kr) från Miletos var den första naturfilosofen, och Anaximander (610 f.kr – 546 f.kr)  “stod på Thales axlar”. Skillnaden här är att Anaximander kunde ifrågasätta sin läromästare och därmed falsifiera delar av Thales teorier som han ansåg vara otillräckliga. Det blev startskottet för naturvetenskapens revolution, vilken sedan skulle bli karakteristisk för västerlandets framsteg. Anaximenes, Herakleitos och alla efterföljare ifrågasatte sina föregångare vilket i sin tur ledde till en djupare förståelse av naturlagarna. Rovelli kopplar samman den kritiska attityden med demokratins uppkomst och den politiska diskussion som möjliggjordes av denna process. Det fanns ingen centraliserad byråkrati som styrde Grekland; alla städer (kallade poleis) var självstyrande.

När Anaximander exempelvis konstaterar att jorden är en sten som flyter i rymden, går han från ett stängt universum (där jorden är platt) till ett potentiellt oändligt universum. Detta konstaterande går emot vår vardagliga förståelse då i vår relativa värld finns det både ett tydligt upp och ett tydligt ner.  “What precisely is the argument? It consists in overturning the question “Why does the Earth fall”, into “Why should the Earth fall?” The genius of Anaximander is then to question the extrapolation of our experiences to the Earth itself, of the observed universality of falling.” Detta är verkligen ett paradigmskifte vilket gör att Rovelli ofta jämför Anaximander med andra stora vetenskapsmän såsom Einstein, Newton och Copernicus. All fakta kan nu ifrågasättas, men som Rovelli betonar bör detta inte leda till att man ifrågasätter objektivitet. Vetenskapen försöker finna en balans mellan en sund tro på objektivitet och en insikt om människans subjektivitet; en subjektivitet som endast  kan kringgås genom att ens hypoteser kontinuerligt testas mot en verklighet.

Detta gör att grekerna framstår som moderna. Om man av den anledningen är nyfiken på civilisationens början har jag bara ett råd: Läs denna bok!