I vilken ände ska en medborgare i Sverige börja i sina förberedelser inför EU-valet våren 2024?

Jag tror att många upplever EU som väldigt abstrakt. Däremot har nog de flesta noterat något EU-direktiv som påverkat den egna vardagen när det implementerats på nationell nivå.

De här funderingarna har blivit aktuella för mig när jag har läst boken Monnets blinda fläck av Annika Ström Melin. I boken berättas om bakgrunden till EU och framför allt om Jean Monnet, som tillsammans med ledande politiker verkade för att grunda ett övernationellt organ för de europeiska länderna.

Boken är en översikt på Jean Monnets yrkesliv och författaren ringar snabbt in hans vilja att förenkla och påskynda beslut. Redan i september 1914 föreslog han ett brittiskt-franskt samarbetsavtal för att underlätta under pågående världskrig. Det gick ut på att de brittiska och franska regeringarna överlät åt en nationsöverskridande kommitté att upphandla spannmål och andra nödvändiga varor. Frakter och avgifter fördelades och utjämnades mellan länderna. Med tiden hakade fler länder på.

I vanliga fall vill ett självständigt land helst inte låta någon annan sköta nationellt betydelsefulla inköp. Länderna i dagens EU vågade sig inte på något sådant förrän drygt hundra år efter Monnets möte med Viviani. Det var covid-19-pandemin som förändrade EU-politiken: efter visst inledande maktspel under försommaren 2020 fick kommissionen mandat att köpa vaccin till alla EU-länder, vilket stärkte kommissionens position i EU.

Europas bräckliga fred efter det första världskriget tog sig form i Nationernas förbund, men Monnet lämnade sitt uppdrag där, eftersom han ansåg att medlemsländernas samlade kraft urholkades av vetorätten. Han återvände därför till sitt familjeföretag och lärde sig navigera i finansvärlden.

När sedan det katastrofala andra världskriget var slut och det kalla kriget rådde fanns ett problem som kunde innebära fara för freden än en gång. Det gällde området Saar och Monnet presenterade en idé som skulle få Frankrike och Västtyskland att samarbeta. Nationernas misstänksamhet mot varandra kunde dämpas genom grundandet av ett överstatligt organ. Där kunde ländernas representanter övervaka att ”inget land i lönndom skulle kunna börja tillverka stål för att framställa vapen”.

Boken har en tydlig personcentrerad berättelsestruktur. Läsaren får ta del av författarens fascination över vad en person med stark drivkraft kan åstadkomma tillsammans med ett nätverk av politiker och finansmän. Det märks att Ström Melin har en journalistisk bakgrund, hon gör berättelsen om EU:s historia konkret genom att ge plats åt historier om hur Monnet var som chef (mycket krävande). Han väckte blandade sympatier bland beslutsfattarna. Hos exempelvis Frankrikes Charles de Gaulle fanns mest negativt att hämta. Winston Churchill såg positivt på ett tätare europeiskt samarbete. Däremot flaggade han för att britterna skulle bevaka att löner och arbetsförhållanden bibehölls på den öppna marknaden för kol och stål.

Som jag ser det syftar bokens titel på det demokratiska underskottet som EU lider av och som Monnet inte trodde skulle märkas när europeiska medborgare fick det allt bättre. I demokratiskt styrda länder sker en naturlig ”avsättning” av regeringar när medborgare är missnöjda med den förda politiken. Men i valen till EU-parlamentet avspeglas inte valresultatet i EU-kommissionens sammansättning. Kommissionens ledamöter utses av Europeiska rådet, som i sin tur utgörs av regeringarnas statsministrar/statschefer. Medborgarna kan inte ”avsätta” kommissionens ledamöter.

Utöver demokratiunderskottet lyfter Ström Melin också fram annan EU-kritik. I många århundraden var europeiska politiker präglade av kolonialismen som idé. I efterkrigs-Europa sågs länderna i Afrika som ett ”komplement” till den europeiska federationen (fortsatt kontroll och exploatering var tanken). Inte heller gjordes skrivningar om skydd för mänskliga rättigheter. De historiska synsätten påverkar EU-projektet än idag.

Sammanfattningsvis har Ström Melin belyst hur en person som Monnet i förväg tänkte och arbetade fram förslag att vid lämpliga tidpunkter visa upp för beslutsfattare – ofta i krislägen. Parallellen till hur EU fungerar idag är tydlig. Tjänstemän och experter i EU-institutionerna jobbar på samma sätt. De har färdiga (eller halvfärdiga) förslag i byrålådan som kan tas fram när möjlighet uppstår. Målet är att stärka ländernas samarbete.

Kriser driver, precis som Monnet trodde, den europeiska integrationen vidare. I kommissionen funderas det ständigt över vad som kan behöva göras i nästa kritiska läge. Kommissionen fattar inte beslut om hur det ska bli, men den överstatliga institutionens unika problemlösningsprivilegium sätter agendan för den politiska diskussionen i EU.

Till läsare som inte alls känner för att läsa EU-historia vill jag gärna rekommendera Monnets blinda fläck. I det lättillgängliga språket finns inget att anmärka (bara en korrigering att John Maynard Keynes var brittisk ekonom inte amerikansk, sid 33). Kanske väcker läsningen till och med intresse för att läsa mer? För egen del uppskattar jag bokens litteraturförteckning som gjort att jag lånat ännu en bok om EU-projektet.