När mormor sa ordet risgrynspudding lät det som om hon talade om en hemlighet som bara hon och jag och morfar kände till. Det var kort efter att jag ätit det för första gången och upptäckt hur gott det var och jag kunde också höra ett litet skratt i hennes röst, som om det gladde henne så att jag hade börjat tycka om risgrynspudding lika mycket som hon och morfar gjorde. Att jag lärt mig älska en rätt som var deras.

Jag tror inte att jag skulle tycka om risgrynspuddingen som är en återkommande maträtt i Karolina Ramqvists Bröd och mjölk. Det är inte en söt efterrätt, utan en fastare variant som serveras med smör, som huvudrätt.

Huvudpersonen har till en början själv svårt för sin mormors paradrätt, men så är hon en flicka som är kräsen när det gäller mat. Mormor och morfar fortsätter att erbjuda risgrynspuddingen, tills flickan en dag bestämmer sig för att prova – och upptäcker, till mormors belåtenhet, att hon tycker om den!

Flickans alla relationer kretsar kring mat, eller i alla fall hennes egen upplevelse av relationerna. Mammas omsorgsfullt utvalda råvaror, mormors kärleksfullt bakade bullar, pappas perfekt tillagade pasta (de få gånger de möts). Och i centrum av allt, flickans relation till sig själv, genom det gränslösa ätandet när ingen annan ser.

Karolina Ramqvists senaste bok handlar väldigt mycket om mat, ännu mer om relationen till maten och ätandet – men i centrum av allt finns ändå relationerna. När flickan vuxit upp och själv blivit mamma bestämmer hon sig en dag för att laga mormors risgrynspudding till sin egen dotter.

Läsaren tas med hela vägen från planeringen med sökandet efter liknande recept som justeras, tillagningen som får tränga undan arbetsdagen, och mammans (den nu vuxna flickans) förväntan när hon hämtar sin dotter på förskolan och de åker hem igen för att äta middag. Som vilket annat barn som helst (och som mamman själv, till en början, när hon var en flicka) är dottern inte särskilt intresserad av den här – för henne – märkliga, helt nya maträtten. Inte heller för mamman smakar risgrynspuddingen som i barndomsminnet. Att återvända till sin barndoms matminnen är väl ungefär lika riskfyllt som att läsa om gamla favoritböcker.

Det borde kunna bli tradigt att läsa sida upp och sida ner om enskilda maträtter och matupplevelser (liksom om frånvarande föräldrar och självutplånande flickor) men Karolina Ramqvist gör det så väl att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Till och med när jag är säker på att jag skulle ha svårt för risgrynspuddingen, förstår jag ändå fullt ut känslan hos flickan och hennes morföräldrar när de äter sin gemensamma älsklingsrätt och det blir aldrig någonsin varken långrandigt eller småttigt.