En del kändisbarn skriver böcker som handlar om hur det är att växa upp med en skådespelande (eller musicerande) förälder som uppnått stjärnstatus. Bokutgivningarna orsakar ibland debatter och den sortens verklighetsbaserade böcker har jag sällan brytt mig om.

Däremot lockades jag att läsa Aktrisen av irländska författaren Anne Enright, en roman om skådespelaren Katherine O’Dell – en fiktiv person vars kändisskap medförde stora publikskaror på båda sidor om Atlanten och hemma-hos-reportage. I romanens upptakt kontaktas dottern Norah för en intervju av en collegestudent som vill skriva en avhandling om O’Dell, död sedan 1986.

Norah märker att den här collegestudenten har en egen agenda och intervjun avbryts abrupt. Frågorna avslöjar att studenten har teman som tycks handla om hens eget identitetssökande. Norah frågar sig om mammans liv verkligen ska fylla andras syften även som död?

Till en början är minnena av mammans melodramatiska uppträdanden laddade med irritation. I hemmet arrangerades fester med tredjeklassens producenter och manusförfattare. Norah glömmer aldrig hur hon morgnarna efter partajandet navigerade bland vinflaskor och glas som gästerna fimpat i. Grinigt minns hon också hur kompisarna tittade på mamman omväxlande med beundran och avund.

Som denna irritation utvecklar sig, är det svårt att tro att Norah verkligen vill gå vidare med att undersöka mammans liv. Humörsvängningarna gör att maken uppmanar henne att skriva en bok i stället för att gräla. Nåväl, hon besöker teaterarkiv samtidigt som bilderna av mammans sista sjukdomsår väller upp i tankarna. De var svåra med tung medicinering och drabbande ångestattacker.

Enright skildrar kontraster mellan yttre glans och inre kaos på flera sätt. Mamman bar fina kläder från filmåren och Norah kommer ihåg hur studiekamraterna under det vänsterradikala 1970-talet klandrade henne för att tillhöra borgarbrackornas gäng. Själv visste hon ju hur knapert de levde därhemma. Mammans glamour var en bluff. Hon fick bli en galjonsfigur för amerikaner med irländskt påbrå. Detta krävde hårfärgning (rött) och att öva upp en irländsk accent eftersom mamman egentligen var född i en förort till London. I början av karriären skrevs en artikel som innehöll en felskrivning med apostrof i efternamnet. Korrekturfelet togs snabbt till vara för att stärka varumärket eftersom O’Dell förmedlade irländska anor mer än det riktiga efternamnet Odell.

I en sicksackande stil porträtteras även Norah som nu är sextio-plus-någonting. Hur det var när hon var ung och hur hon på nutidsplanet bearbetar åren med mamma. Relationen dem emellan romantiseras aldrig och ofta är Norah full av sin egen misslynthet. I tankarna glider hon också tillbaka till tiden för det egna sexuella uppvaknandet. Gråzonerna verkar nästan oundvikliga bland de involverade vars sexuella aptit går hand i hand med den egna nyfikenheten.

Enrights tolkning av passerade decenniers tidsanda och samhällsklimat innehåller inga moralkakor. Det var sannolikt en fördel att vara en vacker skådespelare när filmmediet bredde ut sig efter andra världskriget. Otvivelaktigt blev skönheten även en nackdel om viljan till yrkesutveckling fanns men att männen i underhållningsindustrin hellre ville ligga med en.

Förra romanen Den gröna vägen innehöll mer humor än denna. Här finns i stället ett mångbottnat allvar och underströmmar; romanen är helt enkelt ett verk som jag tror överträffar mången (själv)biografi om verkliga personers liv i strålkastarljuset.