Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Anna Liv Lidström har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

I höstas fyllde Dagensbok ansenliga tjugo år och jag har skrivit för dem i drygt tio av dessa. Det var faktiskt på tioårsfesten i Stockholm som jag blev värvad till skribent och på den vägen är det.

När jag dyker in bland mina recensioner fastnar jag för en bok jag fortfarande minns och tänker på trots att jag skrev om den redan 2013. Den poetiskt såriga tonen, den psykiska ohälsan och de vackra illustrationerna drabbar mig fortfarande som en käftsmäll.

Bästa läshälsningar / Anna Liv, redaktionen

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.