I Eva Runefelts diktsamling Ur världen behandlas död och saknad på ett nästan biologiskt sätt. Det är beniga släkten, revbenspar, nyckelben, bröstkorgar och gravar som har en atrosig leda. Det börjar i en natur- och vardagsnära lyrik, där man först bara anar saknaden efter en annan medmänniska, men som mot slutet avtecknar sig alltmer konkret […][...]