Omslaget till Kristian Lundbergs senaste diktsamling avbildar en typisk svensk trappuppgång. Det brun-beige-blå går ton-i-ton, men trots det är det något med de raka linjerna som är alldeles för perfekt – det blir hotfullt. Ungefär på samma sätt som dikternas enkla, raka språk snärjer in, täpper till, nästan kväver. Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett […][...]