Att läsa Barbro Lindgrens Du ber mig beskriva en flod och samtidigt vara instängd i en storstad, långt bort från den öländska naturen, är lite som att kliva ut i frisk luft och ta ett djupt andetag. Där är barndomsminnen och nära familjerelationer, nyponrosor och hundloka, träd och flod, gryning och svalt ljus. Dikterna befolkas […][...]